Jul igen

Så närmar sig julen återigen med stormsteg. Att denna period under året är jobbig i dubbel bemärkelse för mig är inte någon större nyhet, men hur man än gör så verkar man inte kunna komma undan den med sina känslor i behåll. Okej att man kan fly över julen, men månaden innan då hela stan fylls av juldekorationer och barnkörer där tyvärr den ena inte är bättre än den andra och publiken som till största delen består av föräldrar som knappt orkar applådera. (Nej, jag är inte ironisk, bevittnade det senast igår).

Men detta är inte det enda som staden fylls utav. Tyvärr. Okej, det blir ju helt klart mer påtagligt nu när man bor i Stockholmsområdet och vistas i innerstan på ett helt annat sätt än tidigare. Men vad jag önskar alla, samtidigt som jag inte önskar någon det, så är det en promenad utmed kungsgatan framemot kvällen. Portöppningar som fylls av hemlösa som försöker få sig en blund samtidigt som alla vi andra yr omkring som galningar för att finna den perfekta presenten.

För det finns ändå någonting ironiskt i det hela. Överflödet verkar inte finna några gränser i väntan på den högtid då flest tar livet av sig.

Visst och okej, jag låter inte speciellt munter. Men det är ju inte heller så konstigt. Det är ju jul. Saknades högtid.

Och även om man inte kan hjälpa hela världen eller ens hjälpa en persons saknad så är det i alla fall lätt att lätta något på sitt samvete mitt i denna hysteri:

Saker som inte gör en glad

Stulet:

• 
  En pärm med brända cd-skivor
• En bilstereo
• En flaska batterivatten

¨Återfunnet av polisen:

• 
  En pärm med brända cd-skivor
• En bilstereo
• En flaska batterivatten

Resultat: 

Och alla som anser att detta är nödvändigt räcker upp en hand.

Livet DeLuxe i Märsta

Visst, jag måste erkänna att jag verkligen såg fram emot att få springa på olika kulturella evenemang nu när jag skulle flytta upp till Stockholm. Och det måste man ju ändå säga, kanske inte överdrivet förvånande, att det inte blivit så mycket av den varan. Inte hittills, i alla fall. Fast visst, ett föredrag av C-M Edenborg, bokförlaget Vertigos ägare, om censurerad litteratur på Stadsbiblioteket går förvisso inte av för hackor. Och faktiskt även en kulturnatt med besök bland annat på Svenska Akademien och även Nationalmuseumet vid ett senare tillfälle har man ju ändå hunnit med. Så man kanske inte ska klaga alldeles för mycket.

Dock trodde jag nog faktiskt i ärlighetens namn att för kulturella evenemang så skulle man få röra sig in mot Stockholm, vilket visade sig vara lite en sanning med viss modifikation. En modifikation i form av ett författarbesök av Jens Lapidus nu i afton.

En väldigt trevlig och intressant afton, helt klart. Spännande och intressant. För den som vill veta mer så rekommenderar jag en läsning på min nya blogg (skryt skryt, man kan väl inte vara som alla andra och bara ha en blogg, väl ;) ) Bokbunden.

Mest förvånande var dock att det var jag, en 16-årig kille med sin mor och så ungefär hela Märsta PRO. Det trodde jag inte.

En händelserik dag

Det har varit en sån där skum, händelserik dag i dag, om man nu vågar säga någonting med tanke på att jag sitter på pendeln och inte kommit fram till Stuvsta än, men men, ta i trä och hela den svängen.

Jag har tittat på kor! Nästan till och med haft närkontakt med dem!

Nej, inte nån rädsla som spelade in här, det var en dum glasskiva emellan mig och kon. Men kul var det i alla fall. För hela situationen just nu känns ju lite humoristisk. Här bor man i Norrort, så långt norrut som man kan bo men fortfaande kunna åka med SL:s pendeltåg. Varje dag åker jag genom hela Stockholm, får titta på Stadshuset och en massa annat roligt, och så när jag går in på jobbet så har vi kor runt knuten. Och när jag säger "runt knuten" så menar jag det bokstavligt. Korna är ca fem meter från oss. Rakt genom hela huvudstaden, fortfarande kvar i Stockholm och så en massa kor.

I och för sig så är det väldigt logiskt att DeLaval ligger granne med en bondgård. Vilket är lika logiskt som att DeLaval äger bondgården. Trots allt så jobbar ju DeLaval med kor och bönder.

Och så här när man nu har jobbat som konsult åt DeLAval i fem och en halv månad och endast har ne halvmånad kvar, tja, då måste man ju ändå säga att det var på tiden att man fick gå dit upp och titta på korna. Få se ko 6234 och ko 2000 bli mjölkade av en VMS. Den saken är hlet klar.

Och tillbaka på kontoret så sparkade jag självklart sönder min mp3-spelare. Aldrig får man vara riktigt lycklig, eller hur det nu var.

Suck...

Ibland ställer man sig den där eviga frågan: "Varför händer det här mig?" och ibland byts den ut mot den smått snarlika: "Händer sånt här bara mig?"

Två dar efter att man har testat en ny frisör, för att endast komma fram till slutsatsen att den frisören kommer jag aldrig gå tillbaka till och att man måste boka en ny klipptid hos en annan frisör omgående, så utmanar man det smått överbelastade flexkontot för att ta sig till en sytillbehörsaffär på Söder som stänger klockan 1700.

Självklart. Den har stängt idag. Inte varje måndag, utan just i dag. Suck.

Nåja, fick i alla fall besöka Vertigo förlags cafe Sodom, så nåt positivt kom ut ifrån det.

Dagens konstaterande

Jag skriver för lite i min blogg...

Dags för året önskelistor

Jag måste erkänna att jag inte hunnit med att grubbla speciellt mycket över vad jag och Ville önskar oss i födelsedagspresenter i år. Vanligtvis så brukar jag mest kopiera den senaste önskelistan och så radera sådan som jag eventuellt fått sedan den skrevs. Men detta år har det ju hänt så väldigt mycket, så mycket bra som har hänt som ställt världen lite smått på ända och det man siktar mot har förändrats så radikalt. Men trots detta så väljer jag att göra som jag brukar: kopiera julens önskelistor och så stryka det jag har fått nu under första hälften av år 2011:

1. Kortare pendlingssträcka (nja, går nog lite på ett ut, så svårt att stryka)
2. Nytt jobb med som reducerar övriga pendlingssträckor. Och med högre lön
3. Betald semester
4. Större lägenhet
5. Soda streamer och hushållsapparat
6. En ny korsett
7. En rosa vespa
8. Två examina (minst)
9. Nya kläder
10. Fler skor

Ville önskar sig:

1. Mer sovtid
2. Mer mat
3. Mer klappande och kliande
4. En lekkompis som gör frukost till Hanna på morgnarna, och middag tills hon kommer hem

Detta önskar jag Ville i present:

1. En lekkompis som gör frukost till Hanna på morgnarna, och middag tills hon kommer hem 

Inte bidde det mycket kvar att arbeta med, men jag gör ett tappert försök:

1. Större lägenhet
2. En 10'' laptop
3. Diors parfym J'adore
4. Hmmm... en överraskning?
5. Soda streamer
6. En ny korsett (mest för att jag vill, inte behöver...)
7. En rosa vespa (samma sak här)
8. Två examina (minst)
9. Manikyr
10. Fler skor (behövs alltid!)

Efter visst diskuterande, har det visat sig att Ville fortfarande önskar sig:

1. Mer sovtid
2. Mer mat
3. Mer klappande och kliande
4. Få behålla lekkompisen

iPod for the win

Nja, nu brukar ju förvisso min tur i tävlingar inte vara speciellt stor. Hade den varit det så hade jag ju självklart redan hunnit med att vinna X antal miljoner på lotto och köpt mig en häftig villa innan för ringmuren i Visby.

Men, men, kan man nu anmäla sin blogg till en tävling så kan man ju självklart delta, och vem vet, kanske blir jag en vinnare av en röd iPod i slutändan, ni måste ju erkänna att en sådan skulle passa mig. Och sen att man även stödjer kampen mot Aids i Afrika gör det till en självklarhet att delta.

Människokärlek

Det tar ett tag att vänja sig vid det. Det där fenomenet som uppträder dagligen på pendeltåget. Det där att folk verkar tro att de är hemma eller i alla fall själva. Även om vagnen är överfylld av människor som trängs både stående och sittandes. Oavsett hur så lämnar de ut halva sina liv, oftast genom att de talar högt och vitt och brett i mobiltelefonen större delen av resan. Till medresenärernas både irritation och uppskattning. Från och till får man ju ändå höra väldigt roliga saker.

Det samtal jag hörde i dag på vägen hem var inte ett mobiltelefonsamtal. Det var två A-lagare som satt och pratade. Jag misstänker i alla fall att de var A-lagare, ska inte svära på den delen. Dock så var den ena tidigare uteliggare, det framgick tydligt. Och det han berättade för sitt resesällskap, en person han inte träffat innan han klev på pendeltåget, var en intressant och varm historia om hur han hade däckat en dag på rätt buss. En buss som kördes av en kvinna som inte bara kastade av honom vid ändhållplatsen, utan en kvinna som engagerade sig i mannen.

Vidare berättade han om de fördomar denna kvinna hyser. De fördomar som fyller hennes liv, de fördomar som är av den karaktären att hon inte kan respektera de människor som gjort vissa val i livet, som ligger till grund för hennes fördomar.

Att hysa sådana fördomar är hon långt ifrån ensam om. Alla har vi fördomar, alla inte lika hårt utpräglade. Och visst, alla gör vi våra val i livet, och vi förstår inte alltid de val som andra gör. Men från att inte förstå och hysa fördomar till att inte respektera andras val är tyvärr inte steget alltid så långt. Oavsett om det handlar om folk som valt att äta kött eller ägnar sig åt extremsporter till de som  är troende inom något samfund eller har vissa sexuella läggningar, så finns det alltid folk som hyser fördomar. Och sådana som inte kan respektera andras val. Man möter dessa personer nästan dagligen.

Och det är just det som gör att jag fann den här historien på pendeln i dag så spännande. Denna kvinna hyser dessa fördomar, hon erkänner själv att hon inte riktigt kan respektera de som valt vissa saker i livet. Men detta hindrade inte denna kvinna från att hjälpa den däckade uteliggaren. Hennes människokärlek är bra mycket större än fördomarna. Och det gör mig så varm om hjärtat. Att veta att människokärleken faktiskt finns därute. Den där människokärleken som sträcker sig utanför den närmaste kretsen. Den vi alla borde hysa mot omvärlden. Oavsett deras livsval.

Ett utbrott av irritation

Det där med kollektivtrafik är verkligen en gåva till mänskligheten. Det är en underbar uppfinning, den underlättar, den hjälper oss, man slipper sitta och köra bil i en trekvart på morgnarna. Man kan i stället ta det lugnt, läsa en bok, lyssna på en bok, lyssna på sina medresenärer som alldeles för ofta har det mest konstiga att förmedla för hela vagnen. Man kan arbeta, man kan bara sitta och låta tankarna fara iväg.

Kollektivtrafiken är verkligen bra.

NÄR DEN FUNGERAR!

en katts meny

Vad Ville äter och inte äter, upphör verkligen inte att förvåna hans sambon. Visst, en sak var det ju att han som liten kattunge var barnsligt förtjust i kokta ägg, men det är någonting som idag känns väldigt mainstream. Eller att han inte äter kattgodis.

Så, för er som funderar på att bjuda den lilla hårbollen på mat någon dag, så rekommenderar jag någonting från denna lista:

* Vitt bröd, helst formfranska med plasten kvar runt
* Räkor, kräftor, skinka och hamburgerkött
* Tomater. Helst om de kommer från varma mackor (ps. osten plockar han bort, så hoppa gärna över det)
* Creme fraiche smaksatt med parmesan och vitlök
* Dessertostar
* Gröna oliver fyllda med ost eller vitlök
* Dressingen till pizzasallad
* Sambal oelek

Till detta så dricker han gärna kallt honungste eller vätskan som gröna oliver fyllda med ost eller vitlök ligger i.

Till och med de gamla grekerna visste hur man skulle göra

De gamla grekerna är kända för att ha kommit på en massa bra och intelligenta saker. Och romarna för att sno dem och göra om dem till något sämre. Ta bara det här med amfiteatrarna till exempel. Grekerna byggde stora, öppna amfiteatrar, där publiken inte skulle få njuta endast av bra och välskrivna dramer på scenen utan även av den vackra vyn som syns där bakom. De byggde öppna scener för njutning och frivillig närvaro för både skådespelare och åskådare.

Romarna däremot, de byggde instängda amfiteatrar. Publiken skulle stängas in, och ingenting såg man av omvärlden. Och på scenen var det inte endast välskrivna dramer åskådarna fick ta del av, även stora sjöslag spelades upp och framför allt: gladiatorspelen. Och åskådarna, ja de var instängda. De där inne hade inte samma fria vilja och önskan att närvara som grekerna hade i sina. Plågande var en stor del av dessa spektakel.

Nu, när jag pendlar in till Stockholm varje dag så åker jag förbi Solna och Råsunda. Och det går inte att låta bli att slås av likheten. Stockholm Stadion, denna stora magnifika byggnad där man ser himlen, man har en utsikt bortanför de vackra tornen. Den är öppen och välkomnande. Medan Råsunda, ja, det är raka motsatsen. Instängd, hög, ingen njutning av omgivningen ges för åskådarna. Och på plan...

Nu tänker jag förvisso inte jämföra vare sig Solna eller Råsunda med Romarrikets uppgång och fall. Men det finns annat man gärna kan tänkas göra det med därborta i Solna.

Examen kontra erfarenhet

Okej, förvisso, på ett sätt så kan jag förstå politikernas ansats att försöka se till att alla lärare som undervisar har en examen. Men samtidigt. En examen innebär inte automatiskt att man är en duktig pedagog, liksom tjugo års erfarenhet inte heller innebär detta. Men med fokus endast på examen så kompenseras kompetensen bort fullständigt.

Jag läste idag i Computer Science att man inom teknikvärlden, och då först och främst inom ingenjörsyrkena likställer ett års erfarenhet med en examen. Det vill säga, en person som har genomgått en hel utbildning men inte tagit ut en examen av en eller annan orsak, men arbetat ett år inom området, klassificeras som utexaminerad av företagen och är lika attraktiv på arbetsmarknaden som en nyutexaminerad. Yrkeserfarenheten man får under ett år ger med andra ord det där sista, den sista kunskapen för att vara en fullfjädrad ingenjör.

Men inom utbildningsväsendet spelar denna erfarenhet ingen som helst roll. Kunskap och kompetens är irrelevant när man undervisar framtidens hopp.

Tycker det är dags att politikerna inom utbildningsdepartementet tar sig en funderare till. De har lite att lära ifrån teknikvärlden.

Förändringarnas tid

Det känns lite skumt, egentligen. Som om det egentligen inte riktigt händer. Eller i alla fall inte händer mig. Men så fort jag ser på min lägenhet så inser jag att det faktiskt händer. Alternativ två är ju att jag fått fullständig krupp och skapat ett organiserat kaos.

Men jo då, det händer på riktigt. Och samtidigt som jag är glad över att det går såpass fort alltihopa, på endast en månad, så önskar jag mig lite extra tid. Det är lite som när man pluggade inför tentorna, man vill alltid ha mer tid i slutändan, samtidigt som man inte vill det, för att då kommer man köra slut på sig själv alldeles för mycket, och troligtvis inte vara det minsta mer effektiv. Troligtvis tvärtom.

Två veckor kvar. Två veckor kvar att få ned det sista. Inga större problem.

Sen kommer den stora omställningen. Att byta ett vitmålad tegelvägg i en källare i Finspång mot några våningar upp i ett nybyggt hus på Liljeholmen. Byta Stora Torget i Linköping klockan halv åtta på morgonen mot T-centralen vid samma tidpunkt.

Kan bli väldigt spännande.

Spotiy för böcker

Spotiy är verkligen en riktigt bra uppfinning för den som vill upptäcka nya musik. Lite som youtube, bara att klicka runt lite, man kan hitta riktigt bra saker tillika väldigt dåliga. Liksom movielens finns för filmer.
Jag önskar innerligt att det fanns något liknande för böcker. För tyvärr så har man ju en förmåga att alltid fastna i samma kategori och i samma författare. Förvisso så har man ju några vänner vars boktips man alltid förlitar sig på ;)
Som tur är så finns ju antikvariaten, och second hand-affärerna. Tacka vet jag Bikupan, där alla inbundna böcker kostar 10 kronor och pocket 5. Där kan man verkligen shoppa så som man inte ska göra på systemet: ta de som har snyggast etikett och omslag, eller som bara råkar ha en kul och intressant titel.

Och ibland hittar man riktiga guldkorn i vardagen. Så varför inte utnyttja bloggen för bra boktips. Jag rekommenderar varmt den australiensiska författarinnan Tamara McKinley, som jag aldrig hade hört talas om innan. Underbara berättelser som samtidigt ger en insyn i Australiens historia.

Det där med patriarkatet...

Varför filosofera kring varför patriarkatet inte kommit längre än vad det gjort? Mer komplicerat än så här är det inte.