Människokärlek

Det tar ett tag att vänja sig vid det. Det där fenomenet som uppträder dagligen på pendeltåget. Det där att folk verkar tro att de är hemma eller i alla fall själva. Även om vagnen är överfylld av människor som trängs både stående och sittandes. Oavsett hur så lämnar de ut halva sina liv, oftast genom att de talar högt och vitt och brett i mobiltelefonen större delen av resan. Till medresenärernas både irritation och uppskattning. Från och till får man ju ändå höra väldigt roliga saker.

Det samtal jag hörde i dag på vägen hem var inte ett mobiltelefonsamtal. Det var två A-lagare som satt och pratade. Jag misstänker i alla fall att de var A-lagare, ska inte svära på den delen. Dock så var den ena tidigare uteliggare, det framgick tydligt. Och det han berättade för sitt resesällskap, en person han inte träffat innan han klev på pendeltåget, var en intressant och varm historia om hur han hade däckat en dag på rätt buss. En buss som kördes av en kvinna som inte bara kastade av honom vid ändhållplatsen, utan en kvinna som engagerade sig i mannen.

Vidare berättade han om de fördomar denna kvinna hyser. De fördomar som fyller hennes liv, de fördomar som är av den karaktären att hon inte kan respektera de människor som gjort vissa val i livet, som ligger till grund för hennes fördomar.

Att hysa sådana fördomar är hon långt ifrån ensam om. Alla har vi fördomar, alla inte lika hårt utpräglade. Och visst, alla gör vi våra val i livet, och vi förstår inte alltid de val som andra gör. Men från att inte förstå och hysa fördomar till att inte respektera andras val är tyvärr inte steget alltid så långt. Oavsett om det handlar om folk som valt att äta kött eller ägnar sig åt extremsporter till de som  är troende inom något samfund eller har vissa sexuella läggningar, så finns det alltid folk som hyser fördomar. Och sådana som inte kan respektera andras val. Man möter dessa personer nästan dagligen.

Och det är just det som gör att jag fann den här historien på pendeln i dag så spännande. Denna kvinna hyser dessa fördomar, hon erkänner själv att hon inte riktigt kan respektera de som valt vissa saker i livet. Men detta hindrade inte denna kvinna från att hjälpa den däckade uteliggaren. Hennes människokärlek är bra mycket större än fördomarna. Och det gör mig så varm om hjärtat. Att veta att människokärleken faktiskt finns därute. Den där människokärleken som sträcker sig utanför den närmaste kretsen. Den vi alla borde hysa mot omvärlden. Oavsett deras livsval.