Jul igen

Så närmar sig julen återigen med stormsteg. Att denna period under året är jobbig i dubbel bemärkelse för mig är inte någon större nyhet, men hur man än gör så verkar man inte kunna komma undan den med sina känslor i behåll. Okej att man kan fly över julen, men månaden innan då hela stan fylls av juldekorationer och barnkörer där tyvärr den ena inte är bättre än den andra och publiken som till största delen består av föräldrar som knappt orkar applådera. (Nej, jag är inte ironisk, bevittnade det senast igår).

Men detta är inte det enda som staden fylls utav. Tyvärr. Okej, det blir ju helt klart mer påtagligt nu när man bor i Stockholmsområdet och vistas i innerstan på ett helt annat sätt än tidigare. Men vad jag önskar alla, samtidigt som jag inte önskar någon det, så är det en promenad utmed kungsgatan framemot kvällen. Portöppningar som fylls av hemlösa som försöker få sig en blund samtidigt som alla vi andra yr omkring som galningar för att finna den perfekta presenten.

För det finns ändå någonting ironiskt i det hela. Överflödet verkar inte finna några gränser i väntan på den högtid då flest tar livet av sig.

Visst och okej, jag låter inte speciellt munter. Men det är ju inte heller så konstigt. Det är ju jul. Saknades högtid.

Och även om man inte kan hjälpa hela världen eller ens hjälpa en persons saknad så är det i alla fall lätt att lätta något på sitt samvete mitt i denna hysteri: