Drabbades av en hjärtstillestående skräck idag. Jag kom hem. Jag låste upp dörren. Jag klev in. Jag stängde dörren bakom mig. Jag låste dörren.
Och det var helt knäpptyst.
Hjärtat slog ett dubbelslag. Trots att jag tände ljuset i hallen så var det fortfarande knäpptyst i lägenheten. Jag ropade. Knäpptyst.
I panik, med både ytterskor och rock fortfarande på mig, for jag in i vardagsrummet och tände lyset. Och där, lagom sömnrucken och yrvaken ligger det lilla livet och ser allmänt förvånad på mig. Allt med en blick som sa: "Va, måste jag jama som en idiot och springa dig till mötes varje gång du kommer hem?"
Ja, det måste du!!! Herregud, varför ändra på ett vinnande koncept?
Tänk vad mycket små saker som ett litet vänligt ord kan vara värda här i livet. Eller en jamande ulltuss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar