Det gemena och det betydelsefulla

Då och då här i livet hamnar man i situationer som slutar med självrannsakning. Att läsa igenom sitt eget CV med tillhörande personligt brev kan helt klart leda till en sådan situation, även om jag redan innan denna genomläsning befann mig i en sådan fas här i livet.

I mitt personliga brev kan man läsa följande: ”(...) hellre negativ kritik än ingen kritik alls.” Ord jag helt klart står för, och tillhör de kanske lite för alltigenom ärliga ord som går att återfinna i mitt CV. Nej, jag har aldrig varit duktig på att sälja mig själv, men jag lär mig allteftersom.

Tilläggas bör att jag med kritik automatiskt inbegriper ordet ”konstruktiv”. Icke-konstruktiv kritik för mig är detsamma som rent gnäll och tjafs. Sånt som bara tar för mycket tid, stjäl energi och drar ner humöret. Och faller under det gemena. Eller som en gammal lärare i regi till mig sa: ”Har man inget vettigt och konstruktivt att säga, så ska man hålla käften.” Ord som är så sanna, och inte endast inbegriper konstnärligt arbete på scen eller framför en kamera.

Och framför allt; vad ska jag göra med informationen att någon inte tycker att nåt ser bra ut eller är bra, om jag inte får veta exakt vad som inte är bra? Men än värre är orden som fälls när man inte är närvarande, orden som kommer till en på omvägar, orden som bara kastas ur en. Orden som går en hårt åt hjärtat, och gör att man inte kan sålla de gemena från de betydelsefulla.

Om något inte är bra eller inte ser bra ut, men man har ingen motivering till varför – är det då kanske inte bra? I detta Jante-land så undrar man snarare om de gemena orden är uttryck för ett måste att klaga eller handlar det om avundsjuka? Med starkt begränsade förutsättningar är det självklart lätt att gnälla, och självklart lätt att önska sig något bättre i denna värld av den-som-äger-mest-när-han-dör-mentalitet som vi lever i.

Men när man har kämpat allt vad man har, och man fylls av en känsla av att man har gjort allt vad man är kapabel till, borde då andras klagande beröra en? Visst kan man alltid göra saker och ting bättre, men spelar det någon roll? Känslan och vetskapen av att ha gjort det bästa utifrån förutsättningar och ens egen förmåga, den stolthet man känner när man ser på ens verk, borde inte detta betyda allt? Mer kan man knappast kräva av en människa. Eller?

Men tyvärr så gör det inte det. Inte för mig i alla fall. För ett minsta lilla ord eller den minsta lilla handling kan påverka mig, hur gement ordet eller handlingen kan verka i andras ögon. Även om det i det gemena kan det gå att finna något betydelsefullt. Men det betydelsefulla försvinner.

Men jag vet med mig att jag gjort det bästa. Jag är stolt. Nu vill jag bara uppfyllas av denna känsla och denna glädje och inte dåligt samvete för sånt som jag – kanske – hade kunna göra bättre. Sådant som jag – kanske har gjort helt fel.

Men. Först måste jag lära mig att ignorera det gemena. Men. Det kommer ta långt mer tid.