En plats där allt är möjligt

Visst går det en till hjärtat att höra Barack Obama tala om den 106 år gammal svart kvinna som röstade på honom. En kvinna som föddes endast en generation efter slaveriets tid. En kvinna som fått se demokratin utvecklas till vad den är idag. En kvinna som varit med om att få se både kvinnor och svarta få rösträtt i USA.
Men för en blåögd (okej, grönblåögd), nordiskt råttblond gotlänning utan det endaste spår av färgat blod i sina ådror, ligger detta väldigt långt borta. Inte ens tio timmars tidsskillnad räcker till för att överskåda skillnaden.

Men, nånting slog an hos mig när jag insåg att min mamma endast var två år gammal då incidenten med Rose Parks och den efterföljande bojkotten inträffade. Så nära är det ändå.

Och nästa man att flytta in i det Vita Huset är en färgad man.

Jag går fortfarande runt med ett leende och en känsla av att ha vaknat upp till en något bättre värld.

Men det var inte av denna orsak jag ville att Obama skulle vinna valet. Först och främst så handlade det om skräcken att få in en skvatt galen kvinna i Vita Huset. En kvinna som vill ta ifrån det amerikanska folket (och troligtvis även i längden) den enda lagen som ger kvinnan rätt över sin egen kropp. En kvinna som inte vill att hennes egen dotter ska få genomföra en abort om hon blir våldtagen. Inte heller om en förlossning skulle sätta dotterns liv på spel.
Det är inte endast empati och medmänsklighet som är de saknade faktorerna i den kvinnans hjärna.

Redan i dagsläget är USA ett land som bryter mot flera av FN:s mänskliga rättigheter, och återfinns numera bland länder som Kina och Cuba på Amnestys lista över länder de verkar i. Och då måste man ändå säga att Obamas "nja" till dödsstraffet är bra mycket bättre än McCains "det är bra som det är".

Jag är glad över att Obama flyttar in i Vita Huset i januari. Men jag tror inte på att allt är möjligt på en mandatperiod. Men kanske tillräckligt för en tid framöver?