Ibland är skillnaden minimal, så minimal att den knappt märks.
I sandlådan slåss alla om samma leksaker. Det är bara priset på leksakerna som förändras. För ur sandlådan verkar de aldrig vilja försvinna. Aldrig någonsin.
Efter att mamma ropat in dem till middagen, så smiter de ut igen, i tron att ingen ser dem. Att ingen ska märka att de är tillbaka i sandlådan, och slåss om leksakerna igen.
Och i sandlådan råder inga regler. De slår på varann med spadarna, häller sand ur hinkarna över varann och sparkar sönder varandras sandslott.
Om och om igen.
De slåss om dyrare leksaker. Insatserna blir högre men de slår lägre. Och följderna blir större.
Och själv står man bredvid och hejar på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag skulle vilja poängtera en bortglömd kategori. Den lilla pojken som inte är som alla andra. Han tycker inte om att slåss, han smyger obemärkt sin väg, och lägger all sin tid på att bygga en egen sandlåda bakom en hemlig buske. I den kan han leka och vara precis så annorlunda som bara han vill vara. Sedan stjäl han lite leksaker från den andra lådan, och får ha dem helt själv.
Ajaj, honom glömde jag!
Vinnaren, tro?
Skicka en kommentar