"Honey, I´m home! ...Oh, I forgot, I´m not married."

Trots detta så kan man få mycket härtliga välkomsthälsningar när man väl kommer hem från jobbet. Ytterligare en dag som en överlevare.

I dag bestod välkomsthälsningen av något som påminde om 800 grader i C-dur. Vilket är en av de två tonarter min katt klarar av att sjunga i. Den andra är nog snarast C-moll, tror jag. Klagande är det i alla fall.

Därefter visade Ville sin stora glädje över att sätta alla tio framklorna i ena fåtöljen. Och självklart så fastnar han med ena tassen. Så han börjar gnälla i någon moll-tonart, vrider och vänder sig som en akrobat och tittar på mig med stora ögon som säger "Släpp loss mig". Jag undrar fortfarande hur han skulle göra om jag inte var hemma.

Så vrider han sig ett par varv till, vänder och krålar på golvet, med ena tassen uppe i luften, obönhörligen fast i fåtöljen. Fälla in klon verkar vara överskattat måndag eftermiddag.

Och ändligen så kommer han loss, när han väl fått klon i rätt vinkel. Stolt hoppar han upp i fåtöljen och ser på mig, som om han borde få en belöning. Så man kliar honom tacksamt bakom örat, och inser att man fortfarande har skorna på sig. Så går man tillbaka till hallen för att ta av sig skorna. Varvid Ville automatiskt tror att han ska få ny mat. Förvisso så fylldes både mat- och vattenskål på innan jag stack på morgonen. Men tro inte att det duger inte.

Så får man höra en ordentlig klagoaria.

Där tog tacksamheten slut.

Så vem behöver en sambo, när man har en katt? Krumbuktar och gör sig till i ena stunden, för att i nästa bli uppassad? Och har sällskap av en 26 tums lcd-skärm till datorn i sovrummet och en drös DVD-filmer. Och självklart så tar katten på något mirakulöst sätt upp halva sängen.

Näpp, det känns som att jag har fullt upp på hemmaplan trots avsaknad av mänsklig sambo.