"Det är proffsen som gör så att rosorna dör - Ge mig hellre en glad amatör!"

2008 års största filmhändelse måste helt klart vara Mamma mia!, en film som jag aggressivt har försökt att hålla mig långt ifrån. Missförstå mig rätt; jag är väldigt förtjust i ABBAs musik och det är svårt att låta bli att sjunga eller ta några danssteg när jag hör dem.
Men ändå.
Att filmatisera musikalen känns mest som ytterligare ett försök att dra ut mer pengar i hela fenomenet ABBA, ett fenomen som borde ha fått sin avslutande punkt i kulturhistorien i samband med att de skilde sig.
Men icke.
Från musikalen till filmen. En film som ändå har fyra av mina favoritskådespelare i huvudrollerna. Men bara tanken på James Bond eller den tystlåtne mr Darcy med den oförglömliga blicken falla in i dans och sång? Inte till klassisk musik utan till ABBA?! Och till råga på allt så tillhör jag dem som anser att alla bra filmer kom innan 1970...

Efter att nu ha blivit påtvingad att se filmen så måste jag säga att det är en film som bygger mycket på Tage Danielssons bevingade ord: "Det är proffsen som gör så att rosorna dör/Ge mig hellre en glad amatör." Men dessa fyra proffs tog inte död på rosorna, filmen, ABBAs musik eller ens sina egna karriärer. Tvärtom.
De lyckades stiga in i musikalens värld som glada amatörer. Det är inte genom sången de blivit kända, men vem bryr sig egentligen om att deras sånginsatser måhända inte är helt perfekta och att de inte når upp till Agneta Fältskogs högsta toner? I ärlighetens namn så lyckades de göra ABBAs musik bättre, mer känslofylld och framför allt lättare att sjunga med i. Deras oerhörda engagemang och sanslöst bra skådespelarinsatser kombinerat med en oerhörd glädje framför kameran lyfter både film och musik till nya höjder.

Förutom att filmen i sig är mycket sevärd, så glädjs jag oerhört åt att få se denna sanslösa glädje för teatern och filmen, att få se att den lever kvar även på så hög nivå. Att få se skådespelare som inte bara står framför kameran för att göra sitt jobb eller tjäna ännu mer pengar, utan gör det för att de älskar det.
Tyvärr är det inte alldeles för vanligt på teaterscenen. Och framför allt så är detta något som jag hoppas att alla amatörföreningar därute tar efter. Det är så här rosorna kommer få överleva! Och publiken kommer fortsätta le länge efter att filmen är slut.

Och så avslutningsvis en liten spoilervarning:
Ärligt talat; trodde verkligen Colin Firth att han skulle bli av med sin svärmorsdrömsstämpel och alla skrikande tjejer genom att spela bög på scen???