Väntan

Väntan verkar vara livets största ingrediens. Ständigt denna väntan. Väntan på att nåt ska hända, väntan på att nåt ska ske, väntan på något bättre, väntan på bättre tider, väntan på nåt annat. Som om nuet inte är värt lika mycket som det som ligger bortom det.

Och så finns det denna väntan som äter upp en inifrån. Som förtär ens hjärta, som fyller hela ens liv. Denna väntan som alltid finns med indirekt i nuet, denna väntan som gör så oerhört ont, eftersom man inte vet vad som kommer hända när väntan väl är över.

Men ändå väntar man. Genom mörker och ljus, genom dag och natt. Med den ständiga förhoppningen levandes inom en. Som ett leende som är på väg att bryta ut. Som en övergiven hund som bara väntar på att bli omhändertagen. Som om en ny chans i livet.