Att lämna in saker på reparation

Jag borde verkligen sluta lämna in saker på reparation, den saken är klar. Dock inbegriper ju detta att saker och ting ska sluta gå sönder för mig, och det är ju ändå faktiskt till stor del inte mitt fel att saker och ting går sönder - tro det eller ej.

Nu senast var det mobilen som dog. Jag fick tillbaka telefonen från service: det gamla skalet men i stort sett allt inuti var nytt.
Dock inte OS:et. Det var backat. Långt tillbaka...

En äldre mobil lämnades in på lagning för några år sen för att ena displayen slutade fungera. När jag fick tillbaka den gick den inte att ladda.

Sen ska vi ju absolut inte glömma bort Kalle, min gamla underbara röda Opel. Jag blev påkörd bakifrån och fick lämna in den för att få bort bucklan på bakluckan. När jag hämtade bilen fungerade inte vänster blinkers.

Alla exemplena har ett bestående faktum: det var inte mitt fel att någon av dem gick sönder.
Och fasiken inte heller mitt fel att det var andra fel på dem när jag fick tillbaka dem.

I ärlighetens namn så lär ju inte serviceverkstäderna tjäna ett öre på detta heller - tvärtom. Allt går ju på garantin. Inte ens självrisken har jag behövt betala...

#dethärärmittland

Hela denna kampanj "det här är mitt land" har fått mig att börja fundera över mitt ursprung. Jag vet att jag kommer från vad som anses vara den äldsta, svenska staden, dock inte Sveriges äldsta stad. Jag har i flera år bott i en stad vars namn inte ens kungen kan uttala, uppväxt i den stad kungen trodde han var i, bott i den stad där st Eskils begravdes och i tio år i den stad som med hjälp av blo

dbad försökt uppnå maktbalans.
När jag tänker tillbaka på min barndom minns jag oändliga sandstränder, sommarstugor med torrdass, bröllop i regnbågens alla färger, hur vi jagade morfar med vattenslang, en underbar pappa, farfars krusbär och gigantiska dalhäst.

Jag minns det jag saknar, inte det jag har. Det jag har bygger fortfarande minnen runt mig.

Jag minns saker jag inte vill minnas. Jag minns saker jag ägnat hela mitt vuxna liv åt att fötränga. Jag minns mn morfars ögon när jag fyllde åtta, jag minns dem på hans dödsbädd.

Men jag hör inte hemma i minnena eller i mitt ursprung utan i mitt HÄR. kärleken förde mig hit och det är här jag hör hemma. I mitt land. Hos min kärlek. I Sverige. Hit dit kärleken fört mig genom livet. 

Gud bevare mig för mina vänner, mina fiender klarar jag själv...

Den senaste veckans såpa i media och i den svenska politiska världen kan ju inte ses som någonting annat än humor på hög nivå. I alla fall inte i mina ögon. Som vänsterpartist så glädjs jag av att se tre toppolitiker inom Sverigedemokraterna gräva sin egen grav. Och de gräver verkligen bara djupare och djupare, Expressen behöver ju knappt hjälpa till, de behöver bara sparka bort lite av den sand som de står på, där på kanten på gropen de gräver. De har, i min mening, visat sitt rätta ansikte. Vilken ändå bara var en tidsfråga innan de skulle göra.

Sociala medier fylls av länkar till filmerna, till deras uttalanden och framförallt till olika nidbilder. På internet dör ingenting längre, allt sparas där. Men tyvärr så glömmer människan bort, och till nästa val kommer de flesta ha glömt bort detta. Jag hoppas med hela mitt hjärta att dessa nidbilder åter läggs upp på sociala medier i samband med nästa valkampanj. Jag kommer själv vara en del av detta återuppväckande av minnen - om jag bara kommer ihåg det.

Uttalandet "Det här är mitt land" har lett till någon ny form av nationalism, som vi svenskar behöver. Det är en sund nationalism, en form av nationalism där alla hör hemma. Sverige har aldrig varit ett nationalistiskt land, om man jämför med till exempel Norge, Storbrittanien eller USA. Här är det fult att vifta med svenska flaggan. I USA viftar man med amerikanska flaggan på valvakan, i Sverige viftar vi på vår höjd med partiflaggorna. Det finns ingen samhörighet. Vilket inte heller är så konstigt, om man ska tro historikerna: vi har aldrig varit i krig på samma sätt som exempelvs Norge. Vi har ingen frihetsdag att fira: en dag då vi bröt oss fria och blev en egen nation. Vi har bara blivit mindre och mindre.

Däremot har kommentarerna i spåret av "Det här är mitt land" inte varit odelat vackra. Kommentarer som att "vi borde kasta ut sverigedemokraterna ur landet" är inte helt ovanliga. Förutom att de är demokratiskt invalda i riksdagen (allt som en påminnelse om hur viktigt det är att ta del av fakta innan vi utnyttjar det demokratiska privilegium likaså plikt vi har: att rösta) så är Sverige även sverigedemokraternas land. Att frånta dem rättigheten till Sverige är att sänka sig till samma nivå som dem.

Sverige är mitt land. Liksom det är Almqvists, Ekeroths och Westlings land.

De har aldrig stått för en politik i stil med nazisternas. De har aldrig hävdat att Sverige tillhör de ariska, de nordiskt blonda med blåa ögon. Den delen är viktig att komma ihåg. Det är svenskheten de hyllar, de svenska värderingarna och traditionerna. Där räcker det inte med att ha ett ariskt utseende för att passa in. Almqvist har själv hävdat att övriga sju partier i riksdagen är Sverigefientliga.

Lika viktigt som att minnas deras uttalanden och beteende inför nästa val är det att inte sammanblanda dem med de tyska nazisterna. De är inte ute efter ett ariskt rent land. Att ge dem sådana myter och falska föreställningar gör det värre för oss som försöker kämpa emot dem. Kämpa emot gör man med fakta, inte med falska föreställningar och fördomar.

Alla kämpar vi för vårt land. Allas land. Från Alö stenar till norra Lappland. Från Bohus klippor till Gotlands raukar.

En bild säger mer än tusen ord

Ommålning

Så där, efter mycket om och men så har vi äntligen kommit till skott och målat en fondvägg i sovrummet och entrén i hallen. Och det ska gudarna veta att det blev bra mycket snyggare! Nöjdheten och belåtenheten håller verkligen i sig!

Men ingenting går ju upp emot att vakna på söndag morgon och skåda den provmålning som gjorts på väggen i sovrummet med två olika färger:

Tyvärr så är det övermålat nu, men hjärtat syns fortfarande litegranna. Eller snarare väldigt väl, om man vet att det finns där. Och det räcker för mig!

Blondinbella slår till. Igen.

Så har även Blondinbella gett sig in i debatten kring detta med pension först vid 75 års ålder. Man vet inte riktigt vad man ska säga när man läser artikeln. Mer än att den människan inte har någon som helst form av verklighetsanknytning.

Men bäst tycker jag nog denna del är:

"Jobb ska inte vara en börda. Därför är jag entreprenör. Jag tycker synd om den som ser jobbet som en börda. Hitta istället ett yrke där du kan växa och det är kul."

Så min stora fråga till henne är: Vem ska städa i framtiden? Tömma sopor? Tvätta? Utföra alla de där arbetsuppgifterna som måste göras men ingen vill?


Folk som har arbetat som städare i tio-tjugo år har till största delen inte gjort det för att de vill det, utan för att det är det enda jobb de har lyckats få. Om de inte hade möjlighet till utbildning innan de började städa, har de då verkligen det efter tjugo år som städare?

Alla har inte möjlighet att byta jobb eller bli "konsult". Som om nu inte det också kan innebära tungt arbete. 

"Hej, vad jobbar du som?"

"Jag är städkonsult".
"Vad bra, då är din kropp inte sliten. Då kan du och vill du jobba tills du är 75. Är man konsult älskar man ju sitt jobb."

Don Quijote vs Håkan Juholt

Okej, jag kan ju inte låta bli att återigen kopiera mina egna inlägg, tydligen...

Förra gången då socialdemokraternas ledare Håkan Juholt var i ordentlig blåsväder, i samband med bidragsaffären om hans lägenhet, så jämförde han sig själv ihärdigt med Don Quijote och att slåss med journalister var som att slåss med väderkvarnar.

Som litteraturvetare så blir man ju mest bara nollställd när man hör sånt där. Man vet ju knappt vad man ska tänka eller säga.

Så Juholt anser sig alltså vara en smått galen, gammal sysslolös adelsman som läst så mycket böcker att han inte kan se skillnad på vad som är verklighet och vad som är fantasi? Att han är hjälten i en satir på riddarromanen?


Och vad gäller väderkvarnarna... Don Quijote slogs mot väderkvarnarna för att han trodde de var jättar. Så Juholt slåss mot journalisterna = väderkvarnarna i tron att de var... ja, vad då? Jättar? Eller drakar, kanske, men det kan ju ändå inte alla tidningar klassificeras som.
Vidare så ska vi här inte heller glömma att det var Don Quijote som startade slaget mot väderkvarnarna, väderkvarnarna däremot slog aldrig tillbaka. Döda ting brukar liksom inte riktigt göra det.

Om Juholt däremot hade jämfört sig själv med väderkvarnarna och journalisterna med Don Quijote, ja, då hade jag helt klart gått med på liknelsen. Den är ju till och med hållbar. Dock hade detta inneburit att Juholt hade klassificerat journalisterna som hjältarna i romanen. Men en hjälte i en roman är inte samma sak som en hjälte i ett äventyr eller liknande. Och som väderkvarn hade ju Juholt själv varit ett offer för journalisterna. Nu gjorde han journalisterna till offer för hans galna framfart på den gamla Rosinante med svärdet i högsta hugg.

Kanske dags att Juholt inte bara kollar upp politisk fakta och siffror innan han talar, utan även sina litterära liknelser.