En bild säger mer än tusen ord?

Jag traskade förbi Svenska Akademien när jag var i Stockholm i förra veckan. Eller okej, jag traskar nästan alltid förbi Svenska Akademien så fort jag är i Stockholm eftersom jag har lite svårt för att hålla mig ifrån Gamla Stan och för att mitt absoluta favoritcafe däruppe ligger där. Sten Sture, ett underbart cafe inhyst i gamla häktningslokalerna. Väldigt trevligt och framför allt väldigt unikt.

Denna gång traskade jag även in på Svenska Akademien. Dock kom jag inte längre än till foajén då det visade sig att det kostar 50 kronor att gå in före klockan 1700, och då får man endast komma in till Nobelmuseumet och fiket som ligger precis innanför entrén. Så jag traskade helt sonika ut igen och ner till Sten Sture. Inget möte med Horace Engdahl den här gången heller, med andra ord.

På ett sätt tycker jag att det är lite synd att en institution som Svenska Akademien behövs. Dock är jag den förste att hävda att den behövs. I Sverige är vi inte bättre än så på att ta hand om vårt kulturarv än att en såpass gammal institution fortfarande behövs. Och personligen är jag glad över att de finns, institutionen vars främsta arbetsområde är att främja det svenska språket och litteraturen, något som absolut behövs i dagens informationssamhälle, där det svenska språket både utvecklas och misshandlas och våldtas var dag.

Språket måste ändå vara något av det vackraste vi har. Vårt primära sätt att kommunicera, uttrycka oss själva och våra känslor, föra oss vidare framåt i livet. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men kan ni visa den bild som säger "Jag älskar dig"? Som har den exakta betydelsen, som förmedlar den exakta känslan, som öppnar en människa så ordentligt och skoningslöst för en annan människa?
Bara lyssna på orden. På den vackra tanke de förmedlar. På alla de känslor de tre orden inhyser. I allt som de tre orden kan förändra för två människor. Hur de kan förvandla två människors hela liv.

Jag har aldrig funnit den bilden som säger exakt det, och jag kommer troligtvis aldrig göra det heller. För det kanske är precis det som är felet med bilder; de säger för många ord?

"betrakta mig endast som ett minne"

Har förkovrat mig ganska kungligt i en samling av August Strindbergs brev till sin yngsta dotter Anne-Marie och även en del brev till hennes moder och tillika Strindbergs sista hustru Harriet Bosse. Det är en samling fylld av kärlek och saknad. Den oerhörda kärleken till hustrun som endast överträffas av kärleken till dottern. 180 sidors ansträngningar att göra det bästa för dottern och även för hustrun. Trots det knappt ett år långa äktenskapet så behöll paret kontakten, och i flera år levde de son särbon, med delad vårdnad om den lilla dottern.

Han försörjde dottern, överröste henne med pengar, omtanke och presenter, till den grad att modern bad honom sluta. Dottern hade inte användning av så mycket pengar och saker. Men han fortsatte in i det sista. Han gav sin älskade dotter allt och mer därtill.

Även sina äldsta barn som han hade tillsammans med Siri von Essen fick en del av kakan. Men då dottern från äktenskapen med Frida Uhl hör av sig brevledes får hon till svar:

"Lev väl! Och betrakta mig endast som ett minne"

Hennes svar till fadern var:

"Du är inget minne för mig -! Kommer aldrig att bli det! [---] Du är min far!"

Alltid och för evigt den stora frågan. Ett äktenskap som snabbt slutar i skilsmässa och ett liv som övergår i den så kallade Infernokrisen, resulterar i detta behandlande av det gemensamma barnet.

Jag kommer aldrig förstå. Aldrig någonsin.

"Det är proffsen som gör så att rosorna dör - Ge mig hellre en glad amatör!"

2008 års största filmhändelse måste helt klart vara Mamma mia!, en film som jag aggressivt har försökt att hålla mig långt ifrån. Missförstå mig rätt; jag är väldigt förtjust i ABBAs musik och det är svårt att låta bli att sjunga eller ta några danssteg när jag hör dem.
Men ändå.
Att filmatisera musikalen känns mest som ytterligare ett försök att dra ut mer pengar i hela fenomenet ABBA, ett fenomen som borde ha fått sin avslutande punkt i kulturhistorien i samband med att de skilde sig.
Men icke.
Från musikalen till filmen. En film som ändå har fyra av mina favoritskådespelare i huvudrollerna. Men bara tanken på James Bond eller den tystlåtne mr Darcy med den oförglömliga blicken falla in i dans och sång? Inte till klassisk musik utan till ABBA?! Och till råga på allt så tillhör jag dem som anser att alla bra filmer kom innan 1970...

Efter att nu ha blivit påtvingad att se filmen så måste jag säga att det är en film som bygger mycket på Tage Danielssons bevingade ord: "Det är proffsen som gör så att rosorna dör/Ge mig hellre en glad amatör." Men dessa fyra proffs tog inte död på rosorna, filmen, ABBAs musik eller ens sina egna karriärer. Tvärtom.
De lyckades stiga in i musikalens värld som glada amatörer. Det är inte genom sången de blivit kända, men vem bryr sig egentligen om att deras sånginsatser måhända inte är helt perfekta och att de inte når upp till Agneta Fältskogs högsta toner? I ärlighetens namn så lyckades de göra ABBAs musik bättre, mer känslofylld och framför allt lättare att sjunga med i. Deras oerhörda engagemang och sanslöst bra skådespelarinsatser kombinerat med en oerhörd glädje framför kameran lyfter både film och musik till nya höjder.

Förutom att filmen i sig är mycket sevärd, så glädjs jag oerhört åt att få se denna sanslösa glädje för teatern och filmen, att få se att den lever kvar även på så hög nivå. Att få se skådespelare som inte bara står framför kameran för att göra sitt jobb eller tjäna ännu mer pengar, utan gör det för att de älskar det.
Tyvärr är det inte alldeles för vanligt på teaterscenen. Och framför allt så är detta något som jag hoppas att alla amatörföreningar därute tar efter. Det är så här rosorna kommer få överleva! Och publiken kommer fortsätta le länge efter att filmen är slut.

Och så avslutningsvis en liten spoilervarning:
Ärligt talat; trodde verkligen Colin Firth att han skulle bli av med sin svärmorsdrömsstämpel och alla skrikande tjejer genom att spela bög på scen???