All the small things...

Drabbades av en hjärtstillestående skräck idag. Jag kom hem. Jag låste upp dörren. Jag klev in. Jag stängde dörren bakom mig. Jag låste dörren.

Och det var helt knäpptyst.

Hjärtat slog ett dubbelslag. Trots att jag tände ljuset i hallen så var det fortfarande knäpptyst i lägenheten. Jag ropade. Knäpptyst.

I panik, med både ytterskor och rock fortfarande på mig, for jag in i vardagsrummet och tände lyset. Och där, lagom sömnrucken och yrvaken ligger det lilla livet och ser allmänt förvånad på mig. Allt med en blick som sa: "Va, måste jag jama som en idiot och springa dig till mötes varje gång du kommer hem?"

Ja, det måste du!!! Herregud, varför ändra på ett vinnande koncept?

Tänk vad mycket små saker som ett litet vänligt ord kan vara värda här i livet. Eller en jamande ulltuss.

POD-radio

Jag har fallit offer för en ny fluga: pod-radion!

Okej, okej, nog för att min mor visste vad det var långt före mig, men ändå. En trogen lyssnare är jag varje vecka av lkpg-poden. Ett trevligt sätt att börja arbetsveckan på.

(Jag vill här bara påpeka att jag inte är sponsrad eller mutad, utan att detta endast handlar om smygreklam!)

Det gemena och det betydelsefulla

Då och då här i livet hamnar man i situationer som slutar med självrannsakning. Att läsa igenom sitt eget CV med tillhörande personligt brev kan helt klart leda till en sådan situation, även om jag redan innan denna genomläsning befann mig i en sådan fas här i livet.

I mitt personliga brev kan man läsa följande: ”(...) hellre negativ kritik än ingen kritik alls.” Ord jag helt klart står för, och tillhör de kanske lite för alltigenom ärliga ord som går att återfinna i mitt CV. Nej, jag har aldrig varit duktig på att sälja mig själv, men jag lär mig allteftersom.

Tilläggas bör att jag med kritik automatiskt inbegriper ordet ”konstruktiv”. Icke-konstruktiv kritik för mig är detsamma som rent gnäll och tjafs. Sånt som bara tar för mycket tid, stjäl energi och drar ner humöret. Och faller under det gemena. Eller som en gammal lärare i regi till mig sa: ”Har man inget vettigt och konstruktivt att säga, så ska man hålla käften.” Ord som är så sanna, och inte endast inbegriper konstnärligt arbete på scen eller framför en kamera.

Och framför allt; vad ska jag göra med informationen att någon inte tycker att nåt ser bra ut eller är bra, om jag inte får veta exakt vad som inte är bra? Men än värre är orden som fälls när man inte är närvarande, orden som kommer till en på omvägar, orden som bara kastas ur en. Orden som går en hårt åt hjärtat, och gör att man inte kan sålla de gemena från de betydelsefulla.

Om något inte är bra eller inte ser bra ut, men man har ingen motivering till varför – är det då kanske inte bra? I detta Jante-land så undrar man snarare om de gemena orden är uttryck för ett måste att klaga eller handlar det om avundsjuka? Med starkt begränsade förutsättningar är det självklart lätt att gnälla, och självklart lätt att önska sig något bättre i denna värld av den-som-äger-mest-när-han-dör-mentalitet som vi lever i.

Men när man har kämpat allt vad man har, och man fylls av en känsla av att man har gjort allt vad man är kapabel till, borde då andras klagande beröra en? Visst kan man alltid göra saker och ting bättre, men spelar det någon roll? Känslan och vetskapen av att ha gjort det bästa utifrån förutsättningar och ens egen förmåga, den stolthet man känner när man ser på ens verk, borde inte detta betyda allt? Mer kan man knappast kräva av en människa. Eller?

Men tyvärr så gör det inte det. Inte för mig i alla fall. För ett minsta lilla ord eller den minsta lilla handling kan påverka mig, hur gement ordet eller handlingen kan verka i andras ögon. Även om det i det gemena kan det gå att finna något betydelsefullt. Men det betydelsefulla försvinner.

Men jag vet med mig att jag gjort det bästa. Jag är stolt. Nu vill jag bara uppfyllas av denna känsla och denna glädje och inte dåligt samvete för sånt som jag – kanske – hade kunna göra bättre. Sådant som jag – kanske har gjort helt fel.

Men. Först måste jag lära mig att ignorera det gemena. Men. Det kommer ta långt mer tid.

Tystnad

Inser att det var länge sen jag skrev nåt här, och att det verkligen är på tiden att jag tar mig i kragen och plitar ner nåt.

Den största orsaken till min tystnad har varit allt arbete kring uppsättningen av Hedda Gabler. Även om det är mycket att göra, framför allt som producent, så känner jag ändå för att klappa mig själv på axeln, och konstatera att jag lärt mig mycket genom åren. Jag har lärt mig både av mina egna och av andras misstag, och varje uppsättning har krävt mindre jobb och det har inte blivit några sömnlösa nätter i år, även om det varit nära. Men visst har jag begått nya misstag, varav de flesta är av den typen som jag själv inte känner till.

Abstinensen har redan slagit in, och jakten på nya, intressanta manus har inte redan slagit till; den jakten pågår ständigt. Däremot så är det många tankar som passerar min hjärna. Man lär sig mycket från varje ensemble och varje uppsättning, och efteråt så lovar jag alltid mig själv något i stil med att "nästa gång ska jag inte göra så", "om jag är regissör nästa gång så tänker jag inte samarbeta med den människan", "om man gör si istället för så så borde man kunna..." etc.

Men visst kommer jag att dra igång en ny uppsättning och därmed ta på mig regirollen - kanske inte ensam, vem vet - är klart. Den största frågan som snurrar i min skalle för tillfället är huruvida jag vill ha en stor eller en liten ensemble nästa gång. Att ha alldeles för många nya medlemmar i ensemblen medför sina nackdelar, men samtidigt är det alltid kul med nya influenser.

För trots alla svårigheter och de tårar som runnit utför mina kinder även under denna föreställning, så längtar jag redan tillbaka till Sagateatern. Även om vissa förändringar kommer ske.