Foton från London

Långhelgen i London blev av många oförklarliga orsaker inte någon hogtidsstund i fotograferandets sköna konst. Snarare tvärtom. Överlag så har jag kommit på mig själv med att vara väldigt dålig på att fotografera. Jag har ofta med mig min lilla digitalkamera i handväskan, men antalet tagna fotografier på minneskortet ökar i en sanslös långsam hastighet.
Så tyvärr så har jag inte så många bilder att visa upp. Än färre är bilderna på mina inköp. Vilket i sin tur kanske mest beror på hur fåtaliga de blev, framför allt om man sätter dem i proportion till antalet besökta affärer.
Istället så blir det några bilder på saker som jag inte köpte.

En av de affärer vi besökte var denna: "The travel bookshop"; en affär som faktist inte har endast reseböcker. Vilket inte heller var den enda besvikelse den medförde; affärsinnehavaren var inte heller Hugh Grant. Suck...
Men, den hade en atmosfär som doftade av orden I'm just a girl, standing in front of a boy, asking him to lover her.


Blå dörr! Blå dörr! Ja, jag vet, den är långt borta. Men om ni ser efter riktigt noggrant på det vita huset i mitten av bilden, längst bort. Blå dörr! Blå dörr!

Näpp, jag köpte inte den. Såg inte riktigt tjusningen i att köpa den, eftersom originaldörren redan är såld, och denna är en fejkversion...



Den här vill jag i ärlighetens namn ha hemma! Fast än hellre en sån där klockan hänger över en gren. Och okej, i något mindre format, vill säga. Och gärna som en fungerande klocka. Det borde ändå gå att fixa, utan att behöva använda sig av digitala visare; det skulle bara förstöra konstverket.
Hmmm, en affärsidé på gång här...


Näpp, denna köpte jag inte heller; jag blev bjuden på den. Och den rekommenderas! Starkt!
Intages nog bäst sittandes på en engels pubs veranda vid Themsen.

Uppåt!

Det ger verkligen en kick, det där att flyga. Att stå där på landningsbanan, känna hur motorerna accelererar upp, som en katt vars bakben börjar gå långt innan själva anfallet kommer. Och sen far hela farkosten iväg, framåt och sen uppåt. Med hela känslan av acceleration och idel olika fysiska krafter som påverkar hela kroppen.

Uppåt.
Upp i luften.

Och så sitter man där vid fönstret; njuter när flygplanet svänger och man ser ned över landskapet som sveper förbi långt under en. Så litet och smått allt blir där nere. Gatlyktorna som bildar långa pärlband genom naturen, bilar som rör sig och så moln som sveper förbi precis därutanför.

Nog för att det är trångt på Ryanair. Man sitter med knäna vid hakan och önskar att man fått några andra stolsgrannar. Det är för högljutt för att lyssna på ljudband, och koncentrationen är för dålig för att läsa. Några replikern hann jag förhoppningsvis få in i skallen, innan det var dags för landning. "Tänka sig!" (Jaja, internskämt. Kom till sagateatern i slutet av oktober så försåtr ni :-P)

Någonstans ovanför Holland inser man hur glesbygt det faktiskt är i Sverige. Och då även i de södra delarna. Samhällena ligger så tätt så det nästan är omöjligt att se var den ena slutar och nästa börjar. Som om kontinenten lider av någon epidemi som påminner om cancerns okontrollerade fortbildande.

Och så den svarta Engelska kanalen; endast trafikerad av en större båt denna kväll.

Så närmar det sig landning. Med svindlande hastighet närmar sig marken. Träden som blir större och större, landningsbanan som kommr närmare och närmare, utan att en enda nerv i mig gör mig nervös eller orolig för landningen.
På något sätt så får denna typ av resande, precis som att åka med en färja, mig att längta hem till Gotland. Även om denna resa gick åt helt andra hållet (och var bra mycket billigare...) och jag möttes av fanatiska tulltjänstemän, som fortfarande, hela tre år efter attentatet på King´s cross, får en att bli nervös och orolig.

Inget antiklimax på denna resa, inte. Och ni vet väl att var fjärde däggdjur kan flyga? Bevisligen så är jag en av dem.

Och, jag hann med att ge mig själv ett löfte på flygresan. (Varning för jobbig internhumor här...) Att när jag ser ner över en stad kvällstid INTE tänka: "Coolt! Det ser ut som en nätkarta!"

Snurrig och något illamående

Alltså, det är bara att inse. Om man har sanslösa anlag för att bli åksjuk så finns det vissa fordon man bör undvika. På fullt allvar; jag har lyckats med att få en latent spyfärdig åksjukeattack EFTER att jag klev ur bilen efter en en femtonmilakörning.
Så det är bara att inse; gocart kanske inte är helt klockrent.

Det snurrar fortfarande något i huvudet. Men det är sånt man får ta för att få ha kul. För kul var det. Även om jag kom typ nästsist eller nåt. Men så var jag ju enda tjejen också, och jag har aldrig testat detta förut. (Andra alternativ på bortförklaringar är att spela ut "jag-är-typ-den-ende-utan-A-körkort"-kortet, jag måste vara rädd om naglarna, de är dyra, båda hjärncellerna kan komma i självsvängning, en nyss påkommen rädsla för höga hastigheter, eller nåt av de båda slå-under-bältet-ursäkterna: jag lät killarna vinna; ni vet ju hur sura de blir när de torskar mot en tjej eller jag blev vädligt orolig för ögonen?)

Men ärligt talat; det var väldigt kul att få testa på, och gärna nåt jag gärna gör igen. Tjoho!

Och i morgon har jag en minst lika spännande körning framför mig: Jag ska ta Taggen i handen och bege mig ut på den årliga besiktningen. Vilket även är första gången jag ska på en besiktning.
Spännande, spännande! Ny generator, mindre rost, inga ihopbrända tändstift... Spännande, spännande!

Wish us good luck! Nu ska jag sussa bort snurrandet och hoppas på att mina drömmar kommer berätta för mig varför jag fått ett mms med en vit plastko med nåt rosa målat på...

Ett par goda råd på vägen

Alla hamnar vi ibland vid vägskäl eller situationer i livet, när vi vänder oss till vänner och bekanta för att få goda råd och vägledning på vägen till ett lyckligare liv eller på jakt efter meningen med livet eller andra oväsentliga frågeställningar. Och eftersom jag själv känner mig som en smått lugn och lycklig flicka för tillfället (även om jag vill framföra vissa klagomål, men inte riktigt vet vart jag ska vända mig.) så tänkte jag därför nu uppvisa en av mina snälla sidor. Så med förhoppning om att de kommer att hjälpa även er så tänkte jag delge några av de goda råd och frågor som jag gett/ställt till mig själv på vägen hit där jag står idag, med målet att precis som Oscar Wilde få dö över mina tillgångar i stället för att leva över dem.

Men först och främst en enkel fråga. Om tala är silver och tiga är guld; känns inte uttrycket "Där fick du så du teg!" lite konstigt? Om om alla vägar bär till Rom; hur i helskotta kom jag då hem?

Så, kom ihåg att om ni mister en så står det er tusen åter; har ni inte en fågel i handen så finns det tio i skogen. Och varför ska man gå över ån efter vatten om man har vattenkran?

Den som skrattar mest skrattar sist, och en levande katt är bra mycket mysigare än en begravd hund. Men när matte är borta sover katten i fönstret.

Och den som tror att vägen till mannens hjärta går genom magen har siktat ungefär två dm för högt.

Kasta aldrig Sten i glashus, om han är starkare än er, och framförallt; varför ge sig på Berg när Cloetta inte ligger så långt därifrån?



Is life just a game where we make up the rules
While we're searching for something to say
Or are we just simple spiralling coils
Of self-replicating DNA?

Ja men tack för den...

Nu har jag haft en sån där lagom munter vecka igen. En sån där vecka när det liksom känns som om allt går emot en, och man börjar ärligt fundera på vad man har gjort för ont i något tidigare liv.

Min jobbdator kraschade. Och som om inte det vore nog så japp, självklart, så ligger min B-uppsats på den datorn. Japp, självklart; samma uppsats som jag var tvungen att skriva om när min gamla dator brann.
Nåja, lyckades rädda uppsatsen. Och tydligen också datorn. Hårdvarufel kanske inte är så allvarligt, när allt kommer omkring???

Och självklart så kan jag inte jobba utan den datorn. Så japp, nån annan fick göra mitt arbete torsdag-fredag... Men B-uppsatsen: pust!

Ett par skor gick sönder. Mutter, mutter, bläng, bläng

Kortslutning i mobiltelefonen. (okej då, inträffade förvisso förra veckan. Men jag har garanterat lidit mer av det denna vecka än förra. Tror jag. Eller nåt...)

Den stora nyheten för denna vecka är dock att jag har noll (0, zero, absolut ingen) generator i Taggen. Dock finns det andra som åker omkring med tre i sin bil. Hrmpf. Var vi inte på jakt efter ett mer jämställt samhälle???

Ute regnar det. Blä!

Nåja, helt negativ har denna vecka inte helt varit; ensemblen är äntligen fulltalig (och fan ta den som inte kommer!) och OS invigs i skrivande stund.