På ett hotellrum. Igen

Jag börjar så sakteliga vänja mig vid att bo på hotell en till två nätter i veckan. Rastlösheten anfaller mig inte längre i någon större utsträckning, jag klättrar inte på väggarna och jag börjar vänja mig vid att få hela sängen för mig själv, och jag letar inte efter Ville med fötterna, försiktigt så jag inte sparkar till honom. (Han blir så sur när jag gör det, och biter mig i tårna då. Suck, vilken kinkig katt man har ibland ;-) )

Men mest har jag nog vant mig vid alla fördelarna; alltid bäddad säng, badkaret och framför allt den trevliga frukostbuffén med tillhörande utbud av morgontidningar. Mycket trevligt sätt att börja dagen på. Dock är jag smått irriterad över att jag fortfarande inte lyckats ta mig ned till spa-avdelningen i källaren, trots att jag envetet släpar med mig bikini varje gång.

Numera reser jag också alltid med vattenkokare och pulverkaffe, så nu är även den problematiken avskaffad. Förvisso så serveras det nybryggt kaffe nere i "Vardagsrummet", men missar man det så är det pressbyrån här utanför som gäller. Och ärligt talat; nej tack.

Däremot så har detta med att bo på hotell, och då framför allt när man själv inte betalar, sina överraskningar. Denna vecka hamnade jag i ett dubbelrum, en bra bit större än ett normalt studentkorridorsrum. Till skillnad mot de flesta enkelrummen så finns det ingen soffa här, utan en (1) fåtölj. Mycket intressant.

Fast mer intressant är dubbelsängen. Som inte är en dubbelsäng. Utan två ihopskjutna 90 cm-sängar. Efter att ha provsovit i dem nu på eftermiddagen/kvällen så kan jag även sätta halva min månadslön på att de är IKEA-sängar. I alla fall så uppvisar de det typiska IKEA-syndromet; de står inte stilla. Så självklart så vaknade jag med halva kroppen (benen, för den som undrar) halvvägs ned mot marken, mellan sängarna.
Ytterst romantiskt att ta in som par i ett sådant dubbelrum.
Däremot så är duschkabinen (näpp, inget badkar i detta rum, snyft) gjord för (minst) två personer, så förvisso så kanske romantiken kan få lite utlopp där inne istället.

Utsikten denna vecka slår verkligen alla rekord. Denna gång får jag inte titta ut på något trist tak, tågstationen eller Nässjö stadshus (tror jag i alla fall att det är) utan (håll i er!) en liten betonginnergård och glasdörrarna in till konferensavdelningen. Med lite tur så ska jag försöka fotografera denna excellenta utsikt i morgon bitti.
Så här sitter jag i ett väldigt varmt hotellrum med gardinerna fördragna så inte de stackars konferensdeltagarna ska behöva plågas av utsikten när jag skuttar runt halvnäck i morgon bitti och i allmän stress försöker packa ihop alla mina prylar som jag spridit ut över hela rummet. Fördelen är dock att betal-TV-kanalerna inte är spärrade. Ytterst intressant. Kanske är hotellets sätt att uppväga bristen på romantik i sängarna som jag nu ska försöka sova i.

Funderar på att följa en bekants råd och sova tvärsöver sängarna, men magen mellan dem, för att på så sätt träna magmusklerna när jag sover. Hmmm...

...och ytterligare en...

Varför, varför, VARFÖR står det fyra IKEA-sängar på högkant på mitt kontor? Jag bara undrar.

Personligen så tycker jag nog att de passade bättre på chefens kontor, men tydligen är det nån som har en annan åsikt... Suck, så går det när man är ledig en dag.

Nåja, datorerna lagade i nu. I alla fall två av dem...

Ytterligare en skum dag på jobbet

Fyra mil från kontoret, på en parkering under ett depåstopp på väg till datoraffären började jag fundera på av vilken orsak det var som jag skulle dit. I baksätet på bilen låg två dockningsstationer; en till min jobbdator och en tillhörande en kollegas. Min var det nåt problem med strömförsörjningen, det visste jag, men min kollegas?

Jag må vara blondin, men vissa gränser i idiotin får det finnas för mig också. Och en av dessa gränser är att gå tillbaka till datoraffärn med två dockningsstationer och om den ena säga att "Enligt utsago så är det nåt fel på den här, men fråga mig inte vad."

Så jag beslöt mig för att ringa till kollegan ifråga. Av honom får jag svaret; "Vet inte, ring den eller den kollegan i stället, de vet." Så jag ringde den ene av dessa två, och får till svar:

"Va? Dockningsstationerna? Dem är det väl inget fel på???"

Jag börjar i detta läge fundera på om det är första april idag, något som med tanke på vädret inte verkade alldeles för orimligt. Dock påpekar jag faktum för honom, att enligt utsago så...

"Ahh..." hör jag då i andra änden av masten. "Det är inget fel på dockningsstationerna. Däremot så går det inte att öppna DVD:n på din dator, din kollegas dator är det fel på nätverkskortet och chefens dator har kasst batteri."

Så med andra ord så skulle jag inte ha två dockningsstationer med mig, utan tre datorer. Varav två är kvar på kontoret. Fyra mil bort. Och chefens? Tja, han vet jag inte ens var han är. Och inte svarar han i telefon heller.

Så han fick ett sms. "Batteriet på din dator fungerar inte".

Undrar om han redan hade märkt det, eller om han blev förvånad? Nåja, får väl vänta tills på tisdag då jag är tillbaka på kontoret, för att få svar på den frågan.

Dagens rätt

Precis när mikrovågsugnen plingade till fick jag trevligt besök på kontoret. En av mina tekniker beslöt sig för att komma införbi och glädja min dag, med att berätta om sina senaste fynd vid besök av elmätare runtom i Småland.

Dagens historia var helt ny; avhuggna grishuvuden, delade på mitten som låg runtomkring en elmätare. Avhuggna, itudelade grishuvuden som legat där i minst fyra dar. Halvt uppätna och med skinnet kvar.

Lunch var det ja. Man tackar så mycket.

"Honey, I´m home! ...Oh, I forgot, I´m not married."

Trots detta så kan man få mycket härtliga välkomsthälsningar när man väl kommer hem från jobbet. Ytterligare en dag som en överlevare.

I dag bestod välkomsthälsningen av något som påminde om 800 grader i C-dur. Vilket är en av de två tonarter min katt klarar av att sjunga i. Den andra är nog snarast C-moll, tror jag. Klagande är det i alla fall.

Därefter visade Ville sin stora glädje över att sätta alla tio framklorna i ena fåtöljen. Och självklart så fastnar han med ena tassen. Så han börjar gnälla i någon moll-tonart, vrider och vänder sig som en akrobat och tittar på mig med stora ögon som säger "Släpp loss mig". Jag undrar fortfarande hur han skulle göra om jag inte var hemma.

Så vrider han sig ett par varv till, vänder och krålar på golvet, med ena tassen uppe i luften, obönhörligen fast i fåtöljen. Fälla in klon verkar vara överskattat måndag eftermiddag.

Och ändligen så kommer han loss, när han väl fått klon i rätt vinkel. Stolt hoppar han upp i fåtöljen och ser på mig, som om han borde få en belöning. Så man kliar honom tacksamt bakom örat, och inser att man fortfarande har skorna på sig. Så går man tillbaka till hallen för att ta av sig skorna. Varvid Ville automatiskt tror att han ska få ny mat. Förvisso så fylldes både mat- och vattenskål på innan jag stack på morgonen. Men tro inte att det duger inte.

Så får man höra en ordentlig klagoaria.

Där tog tacksamheten slut.

Så vem behöver en sambo, när man har en katt? Krumbuktar och gör sig till i ena stunden, för att i nästa bli uppassad? Och har sällskap av en 26 tums lcd-skärm till datorn i sovrummet och en drös DVD-filmer. Och självklart så tar katten på något mirakulöst sätt upp halva sängen.

Näpp, det känns som att jag har fullt upp på hemmaplan trots avsaknad av mänsklig sambo.

På gång...

Efter att ha smygit ut från sin gamla arbetsplats så har det blivit en lugn helg med mycket njutande av fint väder, goda vänner och massage så är man på gång igen.

Ny vecka, ny arbetsplats men nytt jobb. Nyduschad, nya matlådor i köket. Nya förhoppningar.

Fint väder, snart teater igen. Veckan avslutas med konsert, dans och kryssning.

Med ett glatt humör kommer man långt! :-D

Små pojkar och vuxna män

Ibland är skillnaden minimal, så minimal att den knappt märks.

I sandlådan slåss alla om samma leksaker. Det är bara priset på leksakerna som förändras. För ur sandlådan verkar de aldrig vilja försvinna. Aldrig någonsin.

Efter att mamma ropat in dem till middagen, så smiter de ut igen, i tron att ingen ser dem. Att ingen ska märka att de är tillbaka i sandlådan, och slåss om leksakerna igen.

Och i sandlådan råder inga regler. De slår på varann med spadarna, häller sand ur hinkarna över varann och sparkar sönder varandras sandslott.
Om och om igen.

De slåss om dyrare leksaker. Insatserna blir högre men de slår lägre. Och följderna blir större.

Och själv står man bredvid och hejar på.

En rannsakning över mina viljor

Det finns en drös saker som jag så gärna vill göra, men som jag är fullt medveten om att jag (troligtvis...) aldrig kommer göra. Eller de kanske ska klassificeras som tvångstankar som jag på någon vänster lyckats bemästra?

1. Köra för fort vid en hastighetskamera.
Ärligt talat; jag är faktiskt väldigt nyfiken på hur det ser ut när man blir fotad. Fick förvisso rekommendationen av en kollega i veckan att inte göra det nattetid; det finns tydligen risk för att bli bländad.

2. Tränga sig i microkön
Bara för att se vad som händer, om nån kommer säga nåt. Plocka ur nåns matlåda ur micron och ställa in sin egen med kommentaren: "Det går jättefort; tar bara två minuter."

3. Testa hur långt man kan få ett pappersflygplan att fara från taket på Mjärdevi Center
Okej; om pappersflygplanen är vikta av odokumenterade dokument över routrar, alltså.

4. G(l)ömma mobiltelefonen
Bara så där...

5. Sjukanmäla mig med orsaken "Har ingen lust"
Och sen bara njuta av livet en dag

6. ...???

Hmm... kort lista... Äsch, jag kommer säkert på nåt mer ;-)

Vi tar det på en gång så är det utrett

Ja, jag vet att jag skriver på en dator, och inte på ett papper. Och ja, jag tycker bättre om datorer än papper; det är så mycket enklare att ändra sig, lägga till, radera och flytta om.

Men ändå; titeln blev "Ett halvt ark papper". Orsaken; så enkel, så enkel att se. Eller i alla fall om man känner mig och mina litteraturvanor.
Japp, nu kommer det älskade namnet igen (håll i er!):
August Strindberg.

Det blir inga utsvävningar om denna underbara författare denna gång; men jag återkommer. Garanterat.

Fördomarna om Strindberg är många, och många som skyr honom efter att ha blivit tvingade att läsa Röda Rummet i grundskolan. Men "Ett halvt ark papper" skiljer sig. Och den tar bara fem minuter av ert liv.

Finns i elektroniskt format:
Ett halvt ark papper