Selma Lagerlöfs saga?

I SVT:s morgonsoffa i morse satt Helena Bergström och talade om den TV-serie om Selma Lagerlöf som kommer sändas nu i jul. Serien där hon själv spelar författaren.

"Det är dags att vi börjar se Selma Lagerlöf som en person och inte som en tant i hatt," kommenterade hon och så visades ett inslag från serien. Ett inslag där Selma träffar sin älskarinna.

Huruvida vår största svenska författarinna (förlåt Astrid...) var lesbisk eller inte känns mindre relevant i sammanhanget "tant med hatt". Däremot känns det väldigt tragiskt att en kvinna av i dag kan sitta i TV och hävda att man inte är en person om man inte kan identifiera henne utifrån hennes sexualitet och hennes livskamrat, oavsett kön. Förvisso kanske inte så överdrivet förvånande att det kommer från en kvinna vars hela karriär bygger på sitt äktenskap med en regissör, en kvinna som alltid kommer vara känd som Colin Nutleys hustru.
Fast samtidigt så kanske det är från en sådan människa en viss eftertänksamhet innan sådana uttalanden borde komma.

Genom alla tider har kvinnan satts i relation till en man. En kvinna är inte en människa om hon inte står i relation till en man. Starka kvinnor som Jasons bedragna hustru Medea till senator Hillary Clinton. Och framför allt Lots hustru. Och Maria Magdalena som inte får vara endast Maria Magdalena. Inte ens i dagens diskussioner och debatter.

En kvinna är inte en människa utan en man. I så fall är hon lesbisk. Punkt slut.

Tragiskt, ärligt talat. Kan inte Selma bara få vara Selma? En oerhört duktig författare, Nobelpristagare, Mårbackas ägarinna, bilden på tjugan? En tant i en hatt?

"Polis hade sex på firmafest"

Jajamensan, gårdagens löpsedel för någon av våra två högt ärade kvällstidningar.

Man funderar ju en hel del på var väsentligheten för att inte tala om nyhetsvärdet i detta ligger. Att poliser har sex? Och att de har det på en firmafest? Till skillnad mot andra yrkesgrupper?
Nåja, till skillnad mot 70-talets regering så hyrde de inte in prostituerade. Men? Ja just det ja; det hade inget nyhetsvärde, nej.

Tilläggas skall också sägas att denna löpsedel kom dan efter finalen i Idol.

Snacka om att det händer lite i nyhetsSverige nu. Förutom att poliser försöker föröka sig, alltså.

Jippie!

Ytterligare en orsak att fira så här mitt i snövädret: Det blir många, många underbara kvällar med hemmafruarna till!

Julgodis

Så här när man nu gjort julens första (?) sats med knäck och återigen förbluffas över faktumet att det inte alls tar 12-15 minuter att koka den som det står i kokboken, utan ganska exakt 42-45 minuter, så börjar man känna att julstämningen snarast infinner sig i samma tillfälle som det hemmagjorda julgodis uppenbarar sig.

Och det var då det slog mig. Det var en sak jag glömde i min önskelista.

Mammas hemmagjorda Mozartkulor!

Eller okej, kanske inte specifikt i julklapp, även om jag inte tackar nej till det. Utan snarast att de finns på julafton!

Så ja, har jag varit ordentligt tydlig i år? ;-)

Nåt fel är det

Att jag sovit fruktansvärt dåligt på sistone är ingen nyhet. Med en axel som värker till och från, men i alla fall blev bra mycket bättre efter massage från en kollega, så sover man inte bra. Och det gör inte att axeln blir bättre heller.
Så många timmars sömn har det blivit. Utan att ha bli riktigt utsövd. Så nu på helgen satsade jag på att sova mycket. Det gick sisådär.

Men nu är det måndag morgon. För att vara mer exakt; klockan är 0548 på måndag morgon. Och jag börjar inte jobba förrän vid åtta. Om det nu är så noggrant. Vilket det inte är. Men på ett ungefär i alla fall.

Så, nu har jag varit pigg och vaken i en halvtimme och funderar på när jag egentligen kan ta mig till jobbet. Och om mitt låskort fungerar med koden. Har aldrig testat. Och att ge mig ut på motorvägen i mörkret och med risk för halka så här på morgonen lockar inte. Men, men, sitta här och vänta på att tiden ska gå på morgonen? Nja...

Får stå för att jag föredrar att vakna klockan 0700 och snarare ha lite bråttom...

Fast förvisso så tror jag nog att jag vet varför jag vaknade så tidigt i morse. Jag hade en hiskelig mardröm: Maria Wetterstrand som minister i en framtida koallitionsregering. Hugaligen! Eller vänta... fan också...

Årets önskelistor

Eftersom jag inte önskar mig en drös matvaror i julklapp, så föredrar jag att publicera min önskelista här i stället:

1. Snö
2. En ny soffa
3. Lite uppmuntring på jobbet
4. En ny förstärkare
5. Jobb efter nyår
6. Högre lön
7. En badankearmé
8. Två examina (minst)
9. En matberedare
10. Positiv utveckling av mitt handlande i förra inlägget
11. Och så självklart dessa

Ville önskar sig:

1. Mer sovtid
2. Mer mat
3. Mer klappande och kliande
4. En lekkompis

Detta önskar jag mig inte i julklapp:

1. Lekkompis till Ville

Och för den uppmärksamme så rekommenderar ja följande länk: http://halvtark.blogspot.com/2008/07/rets-nskelistor.html

Lite skryt så här på fredagsmorgonen

I did it!

I did it! I did it! I did it!

(Och nu med musik och lite fånig dans:)

I did it! I did it! I did it!

Väntan

Väntan verkar vara livets största ingrediens. Ständigt denna väntan. Väntan på att nåt ska hända, väntan på att nåt ska ske, väntan på något bättre, väntan på bättre tider, väntan på nåt annat. Som om nuet inte är värt lika mycket som det som ligger bortom det.

Och så finns det denna väntan som äter upp en inifrån. Som förtär ens hjärta, som fyller hela ens liv. Denna väntan som alltid finns med indirekt i nuet, denna väntan som gör så oerhört ont, eftersom man inte vet vad som kommer hända när väntan väl är över.

Men ändå väntar man. Genom mörker och ljus, genom dag och natt. Med den ständiga förhoppningen levandes inom en. Som ett leende som är på väg att bryta ut. Som en övergiven hund som bara väntar på att bli omhändertagen. Som om en ny chans i livet.

Det där med lokal litteratur

Lite charmigt är det på något sätt att läsa skönlitteratur skrivet av lokalförfattare. Skönlitteratur som utspelar sig i sitt eget närområde, eller i alla fall i ett område som man känner till väl. Få läsa beskrivningar av natur som man älskar eller hatar. Som att få läsa om Ulf Lundells kärlek till Gotland i Jack och många andra romaner. När man kan få drömma sig tillbaka till landskap man saknar och för alltid kommer älska.

Och visst, att vara en lokalförfattare drar ju självklart in en massa extra pengar. Beskrivningar av Stockholm har vi läst åh så många, men Fjällbacka, Ystad och Kumla är någonting helt annat. Och självklart så säljer böckerna bäst i hemorten.

Mons Kallentofts black noir-beskrivningar som Sommardöden av Linköping är charmiga på sitt sätt. Man kan följa med i Malins promenerade genom staden, man följer med och ser hur omgivningen ser ut. Visst, hans beskrivningar av hus är ofta äldre hus, han minns tillbaka till hur det såg ut här, när han växte upp här. Burger Kings uteservering är endast ett minne, och ett gammalt minne. Någon sådan har inte funnits sedan jag flyttade hit 2000.
Och visst, en viss konstnärlig frihet har självklart alla författare. Omgivningarna förändras för att passa in i historien, och vissa diskurser innehar större frihet än andra.
Men, för oss Linköpingsbor är det ungefär lika idiotiskt att placera Bosses glassbar på hospitalsgatan som att placera Eiffeltornet i London. Konstnärlig frihet eller inte, en viss trofasthet till verkligheten måste behållas. Förbundet mellan läsare och författare är och förblir heligt, något även dagens moderna författare måste ha i åtanke genom den konstnärliga processen. Och förbundet mellan de lokala läsarna och författarna är än hårdare.

För stora friheter stör historien, stör förbundet och förtroendet sjunker drastiskt. Bara att inse; det är inte minnet av den våldtagna och mördade Teresa som lever kvar, utan Bosses glassbars nya lokalisering.

Egen respons på tidigare inlägg

Eller okej då, lite plagiat på låg nivå. Ibland är det lättare att citera än tänka själv.
Vad gör man inte för att försöka reda ut missförstånd angående förra inlägget.

"Gå till Gud
om du vill ha nån
som älskar dej alltid
utan förbehåll, utan gränser
Vi är människor du och jag
lika vilsna båda två
Vi skriker frihet
och tar allt för guld som glänser"

- Ulf Lundell

Jakten

Egentligen kan jag inte riktigt förstå vår ständiga jakt. Jakten framåt, jakten bort, jakten till någonting helt annat. Själv är det hem jag vill. Alltid. Få känna mig hemma, få känna mig hel, få känna att jag hör hemma.

Det är dit jag vill. Det är det jag jagar efter. Det är det jag ha funnit. Det ställe där jag hör hemma. Där jag alltid vill vara. Där jag känner mig älskad. Där jag alltid får vara jag. Där jag duger. Där jag får vara en del av ett halvt ark papper. Där jag är en stor del av en annan människas liv.

Jag har funnit det. Men jag har inte kommit dit.

Luftslottet som sprängdes - del 2: 15 seconds of fame

Egentligen så spelar det ingen roll hur många filminspelningar man varit inblandad i, för hur man än vänder och vrider på det så är tålamod den största dygden. Tålamod, tålamod och ytterligare lite mer tålamod. Eller som i mitt fall; två stycken böcker och en mp3 fylld med en ljudbok.

Nu visade det sig förvisso att jag inte fick någon större användning av denna lektyr, då jag blev utsatt för väldigt trevligt sällskap. Och då flyter tiden iväg ganska fort, trots att en viss rastlöshet snabbt infinner sig när man hela tiden undrar hur mycket försenade de är. I och för sig; får man reda på att vi ska vara på plats från 9, vilket sedan ändrades till 10, vilket sedan ändrades till 11 (tror vi) och att vi sedan ska vara kvar till runt 15, så spelar det ingen roll att veta hur mycket försenade de är.

Det som dock förvånar mig mest är faktumet att inspelningar i stort sett alltid blir försenade, så använder de sig fortfarande av väldigt tighta scheman. Men, men, är man där för att leka polis i statistroll så ler man och dricker lite mer kaffe. Och i slutändan så får man sina 15 seconds of fame, iförd en ljusblå teletubbiedräkt. Och ibland kan det vara värt det lilla. För ändå; vi talar ju om Stig Larsson och Millenniumserien.

Så, fler reflektioner kommer inom kort.

Luftslottet som sprängdes del 1

Fullständigt uppspelt. Det går inte att komma ifrån.

Inte nog med att jag älskar Stig Larssons Millenuim-serie, jag har verkligen sett fram emot att få se filmerna. Redan innan inspelningens start uppköpt av flera filmbolag runt om i världen.

Så när man får ett samtal vid sjutiden på tisdagskvällen med en förfrågan om att vara med i filmen redan på onsdan, så är det inte svårt att svara ja på stående fot. Ett snabbt samtal till chefen och allt är klappat och klart.

Så klockan halv fem imorgon bär det av. Blir upplockad i Norrköping klockan fem. Och sen till inspelningen i Stockholm. En stycket statistroll som polis. Tjoho!

En plats där allt är möjligt

Visst går det en till hjärtat att höra Barack Obama tala om den 106 år gammal svart kvinna som röstade på honom. En kvinna som föddes endast en generation efter slaveriets tid. En kvinna som fått se demokratin utvecklas till vad den är idag. En kvinna som varit med om att få se både kvinnor och svarta få rösträtt i USA.
Men för en blåögd (okej, grönblåögd), nordiskt råttblond gotlänning utan det endaste spår av färgat blod i sina ådror, ligger detta väldigt långt borta. Inte ens tio timmars tidsskillnad räcker till för att överskåda skillnaden.

Men, nånting slog an hos mig när jag insåg att min mamma endast var två år gammal då incidenten med Rose Parks och den efterföljande bojkotten inträffade. Så nära är det ändå.

Och nästa man att flytta in i det Vita Huset är en färgad man.

Jag går fortfarande runt med ett leende och en känsla av att ha vaknat upp till en något bättre värld.

Men det var inte av denna orsak jag ville att Obama skulle vinna valet. Först och främst så handlade det om skräcken att få in en skvatt galen kvinna i Vita Huset. En kvinna som vill ta ifrån det amerikanska folket (och troligtvis även i längden) den enda lagen som ger kvinnan rätt över sin egen kropp. En kvinna som inte vill att hennes egen dotter ska få genomföra en abort om hon blir våldtagen. Inte heller om en förlossning skulle sätta dotterns liv på spel.
Det är inte endast empati och medmänsklighet som är de saknade faktorerna i den kvinnans hjärna.

Redan i dagsläget är USA ett land som bryter mot flera av FN:s mänskliga rättigheter, och återfinns numera bland länder som Kina och Cuba på Amnestys lista över länder de verkar i. Och då måste man ändå säga att Obamas "nja" till dödsstraffet är bra mycket bättre än McCains "det är bra som det är".

Jag är glad över att Obama flyttar in i Vita Huset i januari. Men jag tror inte på att allt är möjligt på en mandatperiod. Men kanske tillräckligt för en tid framöver?

All the small things...

Drabbades av en hjärtstillestående skräck idag. Jag kom hem. Jag låste upp dörren. Jag klev in. Jag stängde dörren bakom mig. Jag låste dörren.

Och det var helt knäpptyst.

Hjärtat slog ett dubbelslag. Trots att jag tände ljuset i hallen så var det fortfarande knäpptyst i lägenheten. Jag ropade. Knäpptyst.

I panik, med både ytterskor och rock fortfarande på mig, for jag in i vardagsrummet och tände lyset. Och där, lagom sömnrucken och yrvaken ligger det lilla livet och ser allmänt förvånad på mig. Allt med en blick som sa: "Va, måste jag jama som en idiot och springa dig till mötes varje gång du kommer hem?"

Ja, det måste du!!! Herregud, varför ändra på ett vinnande koncept?

Tänk vad mycket små saker som ett litet vänligt ord kan vara värda här i livet. Eller en jamande ulltuss.

POD-radio

Jag har fallit offer för en ny fluga: pod-radion!

Okej, okej, nog för att min mor visste vad det var långt före mig, men ändå. En trogen lyssnare är jag varje vecka av lkpg-poden. Ett trevligt sätt att börja arbetsveckan på.

(Jag vill här bara påpeka att jag inte är sponsrad eller mutad, utan att detta endast handlar om smygreklam!)

Det gemena och det betydelsefulla

Då och då här i livet hamnar man i situationer som slutar med självrannsakning. Att läsa igenom sitt eget CV med tillhörande personligt brev kan helt klart leda till en sådan situation, även om jag redan innan denna genomläsning befann mig i en sådan fas här i livet.

I mitt personliga brev kan man läsa följande: ”(...) hellre negativ kritik än ingen kritik alls.” Ord jag helt klart står för, och tillhör de kanske lite för alltigenom ärliga ord som går att återfinna i mitt CV. Nej, jag har aldrig varit duktig på att sälja mig själv, men jag lär mig allteftersom.

Tilläggas bör att jag med kritik automatiskt inbegriper ordet ”konstruktiv”. Icke-konstruktiv kritik för mig är detsamma som rent gnäll och tjafs. Sånt som bara tar för mycket tid, stjäl energi och drar ner humöret. Och faller under det gemena. Eller som en gammal lärare i regi till mig sa: ”Har man inget vettigt och konstruktivt att säga, så ska man hålla käften.” Ord som är så sanna, och inte endast inbegriper konstnärligt arbete på scen eller framför en kamera.

Och framför allt; vad ska jag göra med informationen att någon inte tycker att nåt ser bra ut eller är bra, om jag inte får veta exakt vad som inte är bra? Men än värre är orden som fälls när man inte är närvarande, orden som kommer till en på omvägar, orden som bara kastas ur en. Orden som går en hårt åt hjärtat, och gör att man inte kan sålla de gemena från de betydelsefulla.

Om något inte är bra eller inte ser bra ut, men man har ingen motivering till varför – är det då kanske inte bra? I detta Jante-land så undrar man snarare om de gemena orden är uttryck för ett måste att klaga eller handlar det om avundsjuka? Med starkt begränsade förutsättningar är det självklart lätt att gnälla, och självklart lätt att önska sig något bättre i denna värld av den-som-äger-mest-när-han-dör-mentalitet som vi lever i.

Men när man har kämpat allt vad man har, och man fylls av en känsla av att man har gjort allt vad man är kapabel till, borde då andras klagande beröra en? Visst kan man alltid göra saker och ting bättre, men spelar det någon roll? Känslan och vetskapen av att ha gjort det bästa utifrån förutsättningar och ens egen förmåga, den stolthet man känner när man ser på ens verk, borde inte detta betyda allt? Mer kan man knappast kräva av en människa. Eller?

Men tyvärr så gör det inte det. Inte för mig i alla fall. För ett minsta lilla ord eller den minsta lilla handling kan påverka mig, hur gement ordet eller handlingen kan verka i andras ögon. Även om det i det gemena kan det gå att finna något betydelsefullt. Men det betydelsefulla försvinner.

Men jag vet med mig att jag gjort det bästa. Jag är stolt. Nu vill jag bara uppfyllas av denna känsla och denna glädje och inte dåligt samvete för sånt som jag – kanske – hade kunna göra bättre. Sådant som jag – kanske har gjort helt fel.

Men. Först måste jag lära mig att ignorera det gemena. Men. Det kommer ta långt mer tid.

Tystnad

Inser att det var länge sen jag skrev nåt här, och att det verkligen är på tiden att jag tar mig i kragen och plitar ner nåt.

Den största orsaken till min tystnad har varit allt arbete kring uppsättningen av Hedda Gabler. Även om det är mycket att göra, framför allt som producent, så känner jag ändå för att klappa mig själv på axeln, och konstatera att jag lärt mig mycket genom åren. Jag har lärt mig både av mina egna och av andras misstag, och varje uppsättning har krävt mindre jobb och det har inte blivit några sömnlösa nätter i år, även om det varit nära. Men visst har jag begått nya misstag, varav de flesta är av den typen som jag själv inte känner till.

Abstinensen har redan slagit in, och jakten på nya, intressanta manus har inte redan slagit till; den jakten pågår ständigt. Däremot så är det många tankar som passerar min hjärna. Man lär sig mycket från varje ensemble och varje uppsättning, och efteråt så lovar jag alltid mig själv något i stil med att "nästa gång ska jag inte göra så", "om jag är regissör nästa gång så tänker jag inte samarbeta med den människan", "om man gör si istället för så så borde man kunna..." etc.

Men visst kommer jag att dra igång en ny uppsättning och därmed ta på mig regirollen - kanske inte ensam, vem vet - är klart. Den största frågan som snurrar i min skalle för tillfället är huruvida jag vill ha en stor eller en liten ensemble nästa gång. Att ha alldeles för många nya medlemmar i ensemblen medför sina nackdelar, men samtidigt är det alltid kul med nya influenser.

För trots alla svårigheter och de tårar som runnit utför mina kinder även under denna föreställning, så längtar jag redan tillbaka till Sagateatern. Även om vissa förändringar kommer ske.

Klassiska dramer

Kom inte och säg att klassiker är tråkiga, inte! Och tycker ni inte att denna version av Henrik Ibsens Hedda Gabler inte är tillräckligt för att stilla era lustar, så tycker jag att ni ska ta er till Sagateatern 11, 12, 17 eller 18 oktober!

"Alla dina prylar snackar ihop sig"

I dagens DN återfinns denna artikel.

Är det bara jag som tycker att detta är lite läskigt? Tekniken håller på att ta över vår värld och våra liv, och inte nog med det; de motarbetar oss! Datorer som hänger sig, fjärrkontroller som försvinner och batterier som tar slut i helt fel lägen.

Och nu har vi fått dem att börja samarbeta också. Hjälp!

För att inte tala om effekterna som lär uppstå om man har kortslutning i mobilen; tv:n byter kanal när det är som mest spännande, volymen på stereon går upp och ned, datorn stänger av sig innan man hinner spara och självklart så kommer den börja visa en massa privata bilder när du har besök och vibratorn börjar leva eget liv i sin låda.

Suck, jag har en katt. Det räcker med spänning så!

Foton från London

Långhelgen i London blev av många oförklarliga orsaker inte någon hogtidsstund i fotograferandets sköna konst. Snarare tvärtom. Överlag så har jag kommit på mig själv med att vara väldigt dålig på att fotografera. Jag har ofta med mig min lilla digitalkamera i handväskan, men antalet tagna fotografier på minneskortet ökar i en sanslös långsam hastighet.
Så tyvärr så har jag inte så många bilder att visa upp. Än färre är bilderna på mina inköp. Vilket i sin tur kanske mest beror på hur fåtaliga de blev, framför allt om man sätter dem i proportion till antalet besökta affärer.
Istället så blir det några bilder på saker som jag inte köpte.

En av de affärer vi besökte var denna: "The travel bookshop"; en affär som faktist inte har endast reseböcker. Vilket inte heller var den enda besvikelse den medförde; affärsinnehavaren var inte heller Hugh Grant. Suck...
Men, den hade en atmosfär som doftade av orden I'm just a girl, standing in front of a boy, asking him to lover her.


Blå dörr! Blå dörr! Ja, jag vet, den är långt borta. Men om ni ser efter riktigt noggrant på det vita huset i mitten av bilden, längst bort. Blå dörr! Blå dörr!

Näpp, jag köpte inte den. Såg inte riktigt tjusningen i att köpa den, eftersom originaldörren redan är såld, och denna är en fejkversion...



Den här vill jag i ärlighetens namn ha hemma! Fast än hellre en sån där klockan hänger över en gren. Och okej, i något mindre format, vill säga. Och gärna som en fungerande klocka. Det borde ändå gå att fixa, utan att behöva använda sig av digitala visare; det skulle bara förstöra konstverket.
Hmmm, en affärsidé på gång här...


Näpp, denna köpte jag inte heller; jag blev bjuden på den. Och den rekommenderas! Starkt!
Intages nog bäst sittandes på en engels pubs veranda vid Themsen.

Uppåt!

Det ger verkligen en kick, det där att flyga. Att stå där på landningsbanan, känna hur motorerna accelererar upp, som en katt vars bakben börjar gå långt innan själva anfallet kommer. Och sen far hela farkosten iväg, framåt och sen uppåt. Med hela känslan av acceleration och idel olika fysiska krafter som påverkar hela kroppen.

Uppåt.
Upp i luften.

Och så sitter man där vid fönstret; njuter när flygplanet svänger och man ser ned över landskapet som sveper förbi långt under en. Så litet och smått allt blir där nere. Gatlyktorna som bildar långa pärlband genom naturen, bilar som rör sig och så moln som sveper förbi precis därutanför.

Nog för att det är trångt på Ryanair. Man sitter med knäna vid hakan och önskar att man fått några andra stolsgrannar. Det är för högljutt för att lyssna på ljudband, och koncentrationen är för dålig för att läsa. Några replikern hann jag förhoppningsvis få in i skallen, innan det var dags för landning. "Tänka sig!" (Jaja, internskämt. Kom till sagateatern i slutet av oktober så försåtr ni :-P)

Någonstans ovanför Holland inser man hur glesbygt det faktiskt är i Sverige. Och då även i de södra delarna. Samhällena ligger så tätt så det nästan är omöjligt att se var den ena slutar och nästa börjar. Som om kontinenten lider av någon epidemi som påminner om cancerns okontrollerade fortbildande.

Och så den svarta Engelska kanalen; endast trafikerad av en större båt denna kväll.

Så närmar det sig landning. Med svindlande hastighet närmar sig marken. Träden som blir större och större, landningsbanan som kommr närmare och närmare, utan att en enda nerv i mig gör mig nervös eller orolig för landningen.
På något sätt så får denna typ av resande, precis som att åka med en färja, mig att längta hem till Gotland. Även om denna resa gick åt helt andra hållet (och var bra mycket billigare...) och jag möttes av fanatiska tulltjänstemän, som fortfarande, hela tre år efter attentatet på King´s cross, får en att bli nervös och orolig.

Inget antiklimax på denna resa, inte. Och ni vet väl att var fjärde däggdjur kan flyga? Bevisligen så är jag en av dem.

Och, jag hann med att ge mig själv ett löfte på flygresan. (Varning för jobbig internhumor här...) Att när jag ser ner över en stad kvällstid INTE tänka: "Coolt! Det ser ut som en nätkarta!"

Snurrig och något illamående

Alltså, det är bara att inse. Om man har sanslösa anlag för att bli åksjuk så finns det vissa fordon man bör undvika. På fullt allvar; jag har lyckats med att få en latent spyfärdig åksjukeattack EFTER att jag klev ur bilen efter en en femtonmilakörning.
Så det är bara att inse; gocart kanske inte är helt klockrent.

Det snurrar fortfarande något i huvudet. Men det är sånt man får ta för att få ha kul. För kul var det. Även om jag kom typ nästsist eller nåt. Men så var jag ju enda tjejen också, och jag har aldrig testat detta förut. (Andra alternativ på bortförklaringar är att spela ut "jag-är-typ-den-ende-utan-A-körkort"-kortet, jag måste vara rädd om naglarna, de är dyra, båda hjärncellerna kan komma i självsvängning, en nyss påkommen rädsla för höga hastigheter, eller nåt av de båda slå-under-bältet-ursäkterna: jag lät killarna vinna; ni vet ju hur sura de blir när de torskar mot en tjej eller jag blev vädligt orolig för ögonen?)

Men ärligt talat; det var väldigt kul att få testa på, och gärna nåt jag gärna gör igen. Tjoho!

Och i morgon har jag en minst lika spännande körning framför mig: Jag ska ta Taggen i handen och bege mig ut på den årliga besiktningen. Vilket även är första gången jag ska på en besiktning.
Spännande, spännande! Ny generator, mindre rost, inga ihopbrända tändstift... Spännande, spännande!

Wish us good luck! Nu ska jag sussa bort snurrandet och hoppas på att mina drömmar kommer berätta för mig varför jag fått ett mms med en vit plastko med nåt rosa målat på...

Ett par goda råd på vägen

Alla hamnar vi ibland vid vägskäl eller situationer i livet, när vi vänder oss till vänner och bekanta för att få goda råd och vägledning på vägen till ett lyckligare liv eller på jakt efter meningen med livet eller andra oväsentliga frågeställningar. Och eftersom jag själv känner mig som en smått lugn och lycklig flicka för tillfället (även om jag vill framföra vissa klagomål, men inte riktigt vet vart jag ska vända mig.) så tänkte jag därför nu uppvisa en av mina snälla sidor. Så med förhoppning om att de kommer att hjälpa även er så tänkte jag delge några av de goda råd och frågor som jag gett/ställt till mig själv på vägen hit där jag står idag, med målet att precis som Oscar Wilde få dö över mina tillgångar i stället för att leva över dem.

Men först och främst en enkel fråga. Om tala är silver och tiga är guld; känns inte uttrycket "Där fick du så du teg!" lite konstigt? Om om alla vägar bär till Rom; hur i helskotta kom jag då hem?

Så, kom ihåg att om ni mister en så står det er tusen åter; har ni inte en fågel i handen så finns det tio i skogen. Och varför ska man gå över ån efter vatten om man har vattenkran?

Den som skrattar mest skrattar sist, och en levande katt är bra mycket mysigare än en begravd hund. Men när matte är borta sover katten i fönstret.

Och den som tror att vägen till mannens hjärta går genom magen har siktat ungefär två dm för högt.

Kasta aldrig Sten i glashus, om han är starkare än er, och framförallt; varför ge sig på Berg när Cloetta inte ligger så långt därifrån?



Is life just a game where we make up the rules
While we're searching for something to say
Or are we just simple spiralling coils
Of self-replicating DNA?

Ja men tack för den...

Nu har jag haft en sån där lagom munter vecka igen. En sån där vecka när det liksom känns som om allt går emot en, och man börjar ärligt fundera på vad man har gjort för ont i något tidigare liv.

Min jobbdator kraschade. Och som om inte det vore nog så japp, självklart, så ligger min B-uppsats på den datorn. Japp, självklart; samma uppsats som jag var tvungen att skriva om när min gamla dator brann.
Nåja, lyckades rädda uppsatsen. Och tydligen också datorn. Hårdvarufel kanske inte är så allvarligt, när allt kommer omkring???

Och självklart så kan jag inte jobba utan den datorn. Så japp, nån annan fick göra mitt arbete torsdag-fredag... Men B-uppsatsen: pust!

Ett par skor gick sönder. Mutter, mutter, bläng, bläng

Kortslutning i mobiltelefonen. (okej då, inträffade förvisso förra veckan. Men jag har garanterat lidit mer av det denna vecka än förra. Tror jag. Eller nåt...)

Den stora nyheten för denna vecka är dock att jag har noll (0, zero, absolut ingen) generator i Taggen. Dock finns det andra som åker omkring med tre i sin bil. Hrmpf. Var vi inte på jakt efter ett mer jämställt samhälle???

Ute regnar det. Blä!

Nåja, helt negativ har denna vecka inte helt varit; ensemblen är äntligen fulltalig (och fan ta den som inte kommer!) och OS invigs i skrivande stund.

Nya möbler

Det finns ingenting så konservativt som en katt. Allting ska vara som det alltid har varit, och förändringar är endast av ondo. Detta innebär att varje ny sak med större innebörd som kommer in i lägenheten måste godkännas av katten innan den kan ses som en ny permanent inventarie i hemmet. Detta kan röra sig om allt från en nyinförskaffad soffa, eller som i min förra katts fall; matvarorna.

Ibland görs det dock lite större förändringar i ens hem, som nu när jag fyllde år och fick nya bokhyllor så böckerna skulle slippa stå på dubbla och trippla rader. Detta stora ingrepp i möblemanget medförde en hel del bestyr i förväg, såsom ommöblering, bortskaffande av skrivbord etc. Detta övervakades med spänt intresse och viss skeptis från Ville. Bättre bidde det inte heller när mor med sambo äntligen dyker upp med de nya bokhyllorna. Resväskan under sängen visade sig vara en ypperlig tillflyktsort för denna i vanliga fall sjukligt sällskapliga katt. Först några dagar senare vågade han spatsera runt som om han vore kung i huset igen. Och då var det dags att godkänna det nya möblemanget. Som jag har förstått det, så verkar denna förändring ha fått ett MVG i betyg. Även om ordet "klätterställning" verkar ligga närmare tillhands för Ville, än det korrekta "bokhylla".







Och tydligen så finns det även en inbyggd sovplats:

Det där med könsroller...

Så har man äntligen rättat till det sista stavfelet i vad som bör vara den sista versionen av uppsatsen. Nu är det bara att hålla tummarna för att examinatorn är överens med mig om detta. Framförallt eftersom jag har gått över till att bli riktigt trött och utled på uppsatsen. För att inte tala om hur trött jag är på stereotypa könsroller.
För förtydligandets skull; uppsatsen är inom litteraturvetenskap och handlar om skapandet av könsroller. Med andra ord genusvetenskap applicerad på litteraturen. Och för att kunna göra denna typ av analys så får man luta sig mot forskarnas stereotypa könsroller, som anses vara flitigt förekommande inom kulturen. Och för att hitta grunderna till dessa stereotyper så måste vi backa bakåt i tiden, och landar då hos Böckernas Bok; Bibeln. Och då hittar vi de klassiska Horan och Madonnan, Fresterskan (Eva, som lockade mannen på dåliga vägar) Den Goda Sonen, Samariten etc. Allihopa tagna från en värld som är strikt svart och vitt. Inga nyanser av grått här inte överhuvudtaget.

Kvinnan är över lag den onda; ingen kan ju leva upp till Madonnan. Männen; de goda. För inte finns där någon stereotyp av kategorin Sviker sin bästa vän, njuter av att plåga och korsfästa folk, mördar sin bror i ren illvilja... Ja, ni förstår poängen.

Irritationen stiger hos mig för var ord jag läser, men det är bara att inse att Bibeln trots allt har några år på nacken, och det är ingen mening med att vara tjurig över det eller Bibelns förlegade könsroller. Men precis som det inte går att anpassa Mose lagar på dagens samhälle, så tycker jag att det även är dags att revidera de stereotypa könsrollerna. I alla fall för mina nervers skull...

Nåja, nu ska jag gå över till att hoppas på att min examinator har en mycket trevlig semester och är på ypperligt humör när hon kollar sina mail igen.

Årets önskelistor

Till min födelsedag önskar jag mig:

1. Nya bokhyllor (avbockat :-D )
2. En ny soffa
3. Min gamla mobil med SIM-kort
4. Semester
5. Fint väder på semestern
6. En badankearmé
7. Två examina (minst)
8. Och så självklart dessa

Till Villes födelsedag önskar han sig:

1. Mer sovtid
2. Mer mat
3. Mer klappande och kliande
4. En lekkompis

Till Villes födelsedag önskar jag mig:

1. Ingen lekkompis till Ville

Vad definierar ett samhälles storlek?

När man som jag nu snurrat runt på bilvägarna i Smålands ljusa skogar (Japp, väldigt ljusa så här på sommaren.) och passerar genom en drös 90-70-90-samhällen så känns det ibland som att man har kommit mer än ett tiotal mil från storstädernas civilisation. Man märker snabbt att det är mycket annat än just antalet invånare som skiljer dessa samhällen ifrån storstäderna.

Som i Nässjö, till exempel. Konsumaffären som ligger mitt i centrum har ingen skylt med öppettiderna. Vilket innebär att man som tillfällig besökare helt sonika får chansa på att affären har öppet när man blir lite småhungrig eller törstig.
Och varför ska de behöva skylta med öppettiderna? Det vet väl alla i Nässjö hur länge Konsum har öppet?
Eller som i Kumla. Inte behöver man blinka när man ska svänga, inte. Det vet väl alla vart man ska någonstans?

På hemväg från Växjö i veckan passerade jag flera skyltar med texten "Mariannelund" på. Efter att ha förträngt lusten att klättra upp i närmaste flaggstång för att få se hur denna omtalade bygd ser ut från ovan, så kom jag in i ytterligare ett samhälle. Jag möttes av en rondell och en statoilmack, och då kaffesuget var påträngande beslöt jag mig för att leta reda på ett fik. Statoil ratades omgående, och efter att ha följt skyltarna mot centrum (som jag aldrig så skymten av) fick jag syn på en uteservering. Till min besvikelse så visade sig detta vara ett hotell, med glada gäster som intog sin lunch i solskenet. Men efter att ha bestämt mig för att försöka få en kopp kaffe i alla fall, så visade det sig at "Hotell" även innebar restaurang, hotell, pub, cafe och gud vet allt. Effektivt, må jag säga.
Samhällets apotek visade sig inte ha någon klassisk grön apoteksskylt, utan snidade bokstäver poängterade att detta hus inhyste ett apotek. I ett senare samhälle hade samma teknik använts för att utpeka Östgötabanken. Fast lite av rekord måste nog det samhället ha slagit; där den lokala blomsteraffären även verkar som begravningsbyrå.

Jag må säga att det är bra mycket snyggare. Men tyvärr så verkar detta inte duga för storstäderna.

Sötaste namnet jag hittat måste i alla fall vara "Tre grindar". Då vet man verkligen att man hamnat i något minimalt samhälle. Däremot så fascinerardet mig att ett sådant 90-70-90-samhälle som jag åkte igenom lyckades inhysa minst två frikyrkor och en gammal klassisk kyrka tillhörandes Svenska kyrkan. Jag har fortfarande lite svårt att förstå hur det kan finnas en tillräckligt stor marknad för tre olika kyrkor i ett sådan litet samhälle.

Men visst är de söta,dedär små samhällena. Med invånare som verkar ha mycket mer fritid till övers än vi som bor i storstäderna. I alla fall om man ser till hur deras hus och tomter är omhändertagna; fyllda med blommor och buskar, så välskötta så man kan tro att man har hamnat i någon reklamfilm. Det känns som om man har gjort en resa till den Lindgrenska idyllen.

Fredrik Ljungberg

Jahapp, inte nog med att Sverige inte gick vidare från gruppspelet i fotbolls-EM; nu har Fredrik Ljungberg annonserat att han ska sluta spela i landslaget. Suck och snyft.

Okej, jag kan förstå honom, att han tycker att det sliter för mycket på hans kropp att spela parallellt i både landslaget och i West Ham. Killen är ju ändå bara ett år yngre än mig, men hans kropp är mer sönder än vad min är. Men till skillnad mot från mig så är hans skador självförvållade, och med tanke på hur många miljoner han tjänat på att gå ut på en gräsmatta, springa som en liten tok och vifta med långfringret (Usch, vad jag saknar det där höttandet med pekfingret, VARFÖR blev han tillsagd att sluta med det???) och bli nedsparkad, så har jag lite svårt att tycka synd om honom.

Men till skillnad mot Henke Larssons avhopp från landslaget, så lär nog inte Ljungberg ändra sig. Så nu får jag vare sig se honom i den där matchen mellan Arsenal-Manchester United som jag så gärna vill gå på nån gång, eller i någon landslagsmatch.

Snyft.

Får nog gå ut och tröstköpa ett par skor, tror jag. :'(

I can see it so clearly now!

Jag bara kände att jag behövde få använda mig av den titeln. Bara känner att det är ett sånt återkommande faktum i mitt liv just nu.
Även om jag försökt plocka av mig linserna, slagit mig själv på tinningen i en ansats att ta av mig glasögonen, letat i panik efter glasögonen eftersom de inte ligger där de ska.

Det är inte långt ifrån att jag börjar tro på mirakel. För det går inte att förklara på nåt bättre sätt. Ett mirakel som jag väntat på, längtat efter så länge. Och tack vare Asklepios vitrockade undersåtar. Vår tids guds substitut på jorden; med privilegiumet att få bestämma mellan liv och död.

Alla bekymmer som försvunnit, alla utgifter som inte finns mer, all rädsla över att glasögonen ska gå sönder, linserna försvinna, infektioner och repor på hornhinnan. De är inget gentemot faktumet att när man öppnar ögonen på morgonen se att manborde gått upp för en tio minuter sen. Omedelbart och på en gång.

Det är så här det ska vara.

I can see it so clearly now.

Skor och lite annat som hör försommaren till

Efter den senaste veckans värmebölja känner jag att det är dags att fastslå några saker:

1. Ja, det kommer regna hela juli. (Förutom den 10de såklart!)
2. Nej , det är inte snyggt med tubsockor i sandalerna. I år heller.
3. Ja, 30-40 par skor är fullt normalt.
4. Nej, 30-40 par skor är inte tillräckligt.
5. Ja, man kommer alltid behöva fler skor.
6. Ja, jag kommer skämmas när jag har lika många skor som fru Beckham. Inte för att jag har såpass många par skor, utan för att det då kommer finnas en likhet mellan henne och mig.
7. Nej, jag kommer inte ha tillräckligt många par skor när jag har lika många par skor som fru Beckham.
8. Ja, Sverige torskar alltid i matcher som vi är tippade att vinna. Framför allt innan EM eller VM. Så sluta vara förvånade och gnälla.
9. Ja, Ljungberg är lika snygg i år igen.
10. Ja, mina misstankar om sexuella läggningar kvarstår.
11. Nej, en hund som är mindre än Ville är ingen hund. Det är en råtta!

Och slutligen; kan jag använda min önskan att få äga ett par såna här som argument för löneförhöjning?

På ett hotellrum. Igen

Jag börjar så sakteliga vänja mig vid att bo på hotell en till två nätter i veckan. Rastlösheten anfaller mig inte längre i någon större utsträckning, jag klättrar inte på väggarna och jag börjar vänja mig vid att få hela sängen för mig själv, och jag letar inte efter Ville med fötterna, försiktigt så jag inte sparkar till honom. (Han blir så sur när jag gör det, och biter mig i tårna då. Suck, vilken kinkig katt man har ibland ;-) )

Men mest har jag nog vant mig vid alla fördelarna; alltid bäddad säng, badkaret och framför allt den trevliga frukostbuffén med tillhörande utbud av morgontidningar. Mycket trevligt sätt att börja dagen på. Dock är jag smått irriterad över att jag fortfarande inte lyckats ta mig ned till spa-avdelningen i källaren, trots att jag envetet släpar med mig bikini varje gång.

Numera reser jag också alltid med vattenkokare och pulverkaffe, så nu är även den problematiken avskaffad. Förvisso så serveras det nybryggt kaffe nere i "Vardagsrummet", men missar man det så är det pressbyrån här utanför som gäller. Och ärligt talat; nej tack.

Däremot så har detta med att bo på hotell, och då framför allt när man själv inte betalar, sina överraskningar. Denna vecka hamnade jag i ett dubbelrum, en bra bit större än ett normalt studentkorridorsrum. Till skillnad mot de flesta enkelrummen så finns det ingen soffa här, utan en (1) fåtölj. Mycket intressant.

Fast mer intressant är dubbelsängen. Som inte är en dubbelsäng. Utan två ihopskjutna 90 cm-sängar. Efter att ha provsovit i dem nu på eftermiddagen/kvällen så kan jag även sätta halva min månadslön på att de är IKEA-sängar. I alla fall så uppvisar de det typiska IKEA-syndromet; de står inte stilla. Så självklart så vaknade jag med halva kroppen (benen, för den som undrar) halvvägs ned mot marken, mellan sängarna.
Ytterst romantiskt att ta in som par i ett sådant dubbelrum.
Däremot så är duschkabinen (näpp, inget badkar i detta rum, snyft) gjord för (minst) två personer, så förvisso så kanske romantiken kan få lite utlopp där inne istället.

Utsikten denna vecka slår verkligen alla rekord. Denna gång får jag inte titta ut på något trist tak, tågstationen eller Nässjö stadshus (tror jag i alla fall att det är) utan (håll i er!) en liten betonginnergård och glasdörrarna in till konferensavdelningen. Med lite tur så ska jag försöka fotografera denna excellenta utsikt i morgon bitti.
Så här sitter jag i ett väldigt varmt hotellrum med gardinerna fördragna så inte de stackars konferensdeltagarna ska behöva plågas av utsikten när jag skuttar runt halvnäck i morgon bitti och i allmän stress försöker packa ihop alla mina prylar som jag spridit ut över hela rummet. Fördelen är dock att betal-TV-kanalerna inte är spärrade. Ytterst intressant. Kanske är hotellets sätt att uppväga bristen på romantik i sängarna som jag nu ska försöka sova i.

Funderar på att följa en bekants råd och sova tvärsöver sängarna, men magen mellan dem, för att på så sätt träna magmusklerna när jag sover. Hmmm...

...och ytterligare en...

Varför, varför, VARFÖR står det fyra IKEA-sängar på högkant på mitt kontor? Jag bara undrar.

Personligen så tycker jag nog att de passade bättre på chefens kontor, men tydligen är det nån som har en annan åsikt... Suck, så går det när man är ledig en dag.

Nåja, datorerna lagade i nu. I alla fall två av dem...

Ytterligare en skum dag på jobbet

Fyra mil från kontoret, på en parkering under ett depåstopp på väg till datoraffären började jag fundera på av vilken orsak det var som jag skulle dit. I baksätet på bilen låg två dockningsstationer; en till min jobbdator och en tillhörande en kollegas. Min var det nåt problem med strömförsörjningen, det visste jag, men min kollegas?

Jag må vara blondin, men vissa gränser i idiotin får det finnas för mig också. Och en av dessa gränser är att gå tillbaka till datoraffärn med två dockningsstationer och om den ena säga att "Enligt utsago så är det nåt fel på den här, men fråga mig inte vad."

Så jag beslöt mig för att ringa till kollegan ifråga. Av honom får jag svaret; "Vet inte, ring den eller den kollegan i stället, de vet." Så jag ringde den ene av dessa två, och får till svar:

"Va? Dockningsstationerna? Dem är det väl inget fel på???"

Jag börjar i detta läge fundera på om det är första april idag, något som med tanke på vädret inte verkade alldeles för orimligt. Dock påpekar jag faktum för honom, att enligt utsago så...

"Ahh..." hör jag då i andra änden av masten. "Det är inget fel på dockningsstationerna. Däremot så går det inte att öppna DVD:n på din dator, din kollegas dator är det fel på nätverkskortet och chefens dator har kasst batteri."

Så med andra ord så skulle jag inte ha två dockningsstationer med mig, utan tre datorer. Varav två är kvar på kontoret. Fyra mil bort. Och chefens? Tja, han vet jag inte ens var han är. Och inte svarar han i telefon heller.

Så han fick ett sms. "Batteriet på din dator fungerar inte".

Undrar om han redan hade märkt det, eller om han blev förvånad? Nåja, får väl vänta tills på tisdag då jag är tillbaka på kontoret, för att få svar på den frågan.

Dagens rätt

Precis när mikrovågsugnen plingade till fick jag trevligt besök på kontoret. En av mina tekniker beslöt sig för att komma införbi och glädja min dag, med att berätta om sina senaste fynd vid besök av elmätare runtom i Småland.

Dagens historia var helt ny; avhuggna grishuvuden, delade på mitten som låg runtomkring en elmätare. Avhuggna, itudelade grishuvuden som legat där i minst fyra dar. Halvt uppätna och med skinnet kvar.

Lunch var det ja. Man tackar så mycket.

"Honey, I´m home! ...Oh, I forgot, I´m not married."

Trots detta så kan man få mycket härtliga välkomsthälsningar när man väl kommer hem från jobbet. Ytterligare en dag som en överlevare.

I dag bestod välkomsthälsningen av något som påminde om 800 grader i C-dur. Vilket är en av de två tonarter min katt klarar av att sjunga i. Den andra är nog snarast C-moll, tror jag. Klagande är det i alla fall.

Därefter visade Ville sin stora glädje över att sätta alla tio framklorna i ena fåtöljen. Och självklart så fastnar han med ena tassen. Så han börjar gnälla i någon moll-tonart, vrider och vänder sig som en akrobat och tittar på mig med stora ögon som säger "Släpp loss mig". Jag undrar fortfarande hur han skulle göra om jag inte var hemma.

Så vrider han sig ett par varv till, vänder och krålar på golvet, med ena tassen uppe i luften, obönhörligen fast i fåtöljen. Fälla in klon verkar vara överskattat måndag eftermiddag.

Och ändligen så kommer han loss, när han väl fått klon i rätt vinkel. Stolt hoppar han upp i fåtöljen och ser på mig, som om han borde få en belöning. Så man kliar honom tacksamt bakom örat, och inser att man fortfarande har skorna på sig. Så går man tillbaka till hallen för att ta av sig skorna. Varvid Ville automatiskt tror att han ska få ny mat. Förvisso så fylldes både mat- och vattenskål på innan jag stack på morgonen. Men tro inte att det duger inte.

Så får man höra en ordentlig klagoaria.

Där tog tacksamheten slut.

Så vem behöver en sambo, när man har en katt? Krumbuktar och gör sig till i ena stunden, för att i nästa bli uppassad? Och har sällskap av en 26 tums lcd-skärm till datorn i sovrummet och en drös DVD-filmer. Och självklart så tar katten på något mirakulöst sätt upp halva sängen.

Näpp, det känns som att jag har fullt upp på hemmaplan trots avsaknad av mänsklig sambo.

På gång...

Efter att ha smygit ut från sin gamla arbetsplats så har det blivit en lugn helg med mycket njutande av fint väder, goda vänner och massage så är man på gång igen.

Ny vecka, ny arbetsplats men nytt jobb. Nyduschad, nya matlådor i köket. Nya förhoppningar.

Fint väder, snart teater igen. Veckan avslutas med konsert, dans och kryssning.

Med ett glatt humör kommer man långt! :-D

Små pojkar och vuxna män

Ibland är skillnaden minimal, så minimal att den knappt märks.

I sandlådan slåss alla om samma leksaker. Det är bara priset på leksakerna som förändras. För ur sandlådan verkar de aldrig vilja försvinna. Aldrig någonsin.

Efter att mamma ropat in dem till middagen, så smiter de ut igen, i tron att ingen ser dem. Att ingen ska märka att de är tillbaka i sandlådan, och slåss om leksakerna igen.

Och i sandlådan råder inga regler. De slår på varann med spadarna, häller sand ur hinkarna över varann och sparkar sönder varandras sandslott.
Om och om igen.

De slåss om dyrare leksaker. Insatserna blir högre men de slår lägre. Och följderna blir större.

Och själv står man bredvid och hejar på.

En rannsakning över mina viljor

Det finns en drös saker som jag så gärna vill göra, men som jag är fullt medveten om att jag (troligtvis...) aldrig kommer göra. Eller de kanske ska klassificeras som tvångstankar som jag på någon vänster lyckats bemästra?

1. Köra för fort vid en hastighetskamera.
Ärligt talat; jag är faktiskt väldigt nyfiken på hur det ser ut när man blir fotad. Fick förvisso rekommendationen av en kollega i veckan att inte göra det nattetid; det finns tydligen risk för att bli bländad.

2. Tränga sig i microkön
Bara för att se vad som händer, om nån kommer säga nåt. Plocka ur nåns matlåda ur micron och ställa in sin egen med kommentaren: "Det går jättefort; tar bara två minuter."

3. Testa hur långt man kan få ett pappersflygplan att fara från taket på Mjärdevi Center
Okej; om pappersflygplanen är vikta av odokumenterade dokument över routrar, alltså.

4. G(l)ömma mobiltelefonen
Bara så där...

5. Sjukanmäla mig med orsaken "Har ingen lust"
Och sen bara njuta av livet en dag

6. ...???

Hmm... kort lista... Äsch, jag kommer säkert på nåt mer ;-)

Vi tar det på en gång så är det utrett

Ja, jag vet att jag skriver på en dator, och inte på ett papper. Och ja, jag tycker bättre om datorer än papper; det är så mycket enklare att ändra sig, lägga till, radera och flytta om.

Men ändå; titeln blev "Ett halvt ark papper". Orsaken; så enkel, så enkel att se. Eller i alla fall om man känner mig och mina litteraturvanor.
Japp, nu kommer det älskade namnet igen (håll i er!):
August Strindberg.

Det blir inga utsvävningar om denna underbara författare denna gång; men jag återkommer. Garanterat.

Fördomarna om Strindberg är många, och många som skyr honom efter att ha blivit tvingade att läsa Röda Rummet i grundskolan. Men "Ett halvt ark papper" skiljer sig. Och den tar bara fem minuter av ert liv.

Finns i elektroniskt format:
Ett halvt ark papper